Alltså, angående dagens urusla text. Jag vill bara kolla så att jag verkligen förstått rätt. Alla måste ju ha hört den här låten minst hundra gånger så om texten var helt urspårad borde man ju ha hört någon kommentar om det innan.
“... at Waterloo Napoleon did surrender... and I have met my destiny in quite a similar way”. Håll i hästarna nu, som man brukar säga på engelska. Berättaren i den här sången har alltså upplevt något som kan jämföras med Napoleons nederlag i Waterloo, vad kan det vara? Jo, han/hon har mött kärleken, blivit förälskad. De två händelserna är t.o.m. så lika att berättaren vill påstå att ”history is repeating itself”.
Hurdå?
Låt oss ta en hink med verklighetens iskalla vatten och hälla över våra huvuden. Napoleon Bonaparte som redan hade lidit svidande nederlag i Ryssland och i Leipzig lyckades i sin vansinniga strävan efter europeiskt herravälde samla ihop en ny armé som i Waterloo 1815 mötte de europeiska stormakternas samlade trupper. Efter ett fruktansvärt blodigt fältslag besegrades och tillfångatogs Napoleon och sattes i fångenskap på Sankt Helena där han vistades till sin död 1821.
Denna historia upprepar sig alltså enligt de ”geniala” Björn och Benny då huvudpersonen i sången träffar sin älskade. Det är ju fruktansvärt i så fall. Parets första möte måste ju ha varit en fullständig humanitär katastrof utan dess like och nu har han/hon framför sig en tid i fångenskap och en ganska snar död p.g.a. av denna relation.
Men lyssnar man på texten verkar det inte så fruktansvärt. Den svenska versionen innehåller bl.a. denna synnerligen urusla rad; ”det är som om jag hörde en sång, jag tror det är kärlek på gång” men också: ”Waterloo – lova mig nöjet att älska dig”, ”Waterloo – allting känns rätt och det är min tro” eller ”Waterloo - Promise to love you for ever more”, ”Waterloo – finally facing my Waterloo”. Var det så Napoleon kände vid Waterloo tro? I vissa stunder låter det som om romantiken spirar, att den rätta kärleken är funnen men samtidigt dras paralleller till ett blodigt fältslag för drygt 150 år sedan.
Var finns romantiken i det?
De kunde ju åtminstone varit lite mer aktuella, ”Finally facing my Vietnam”, kanske? Texten är så dum, så idiotisk, så befriad från all intelligens, bildning och tankeverksamhet att det gör mig mörkrädd. Författaren till något sådant borde ju bli mål för en grundlig psykologisk undersökning. Eller har jag missförstått? Jag är ju trots allt född på 80-talet, kanske inte förstår, har fel perspektiv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar