tisdag 14 oktober 2008

Minirecension

Nu räknar jag med att de flesta vid sina sinnens fulla bruk har lyckats skaffa sig Dylans senast utgivna alster Tell Tale Signs, därför kan jag inte längre hålla mig från en snabb kommentar angående bara några av de juveler som legat undangömda och samlat damm i många år men som nu fått se dagens ljus.

Born in time - Ja, den har vi ju hört fast i en annan tappning på Under the Red Sky (1990). Här är den i en inspelning från 1989 under studiosessionen till Oh Mercy (1989). Och oj! Här har vi Born in Time i sin rätta kostym, vilket lyft!

Huck's Tune - Låten som tillhör det allra nyaste på skivan och som redan hunnit bli citerad under Dagens Dylancitat är av den vackrare skolan. Den dyker upp under eftertexterna till filmen Lucky You (2007). Jag har ingen aning om vad det är för film men jag vill se den bara för att få sitta och längta till eftertexterna.

Tell Ol' Bill - Tänk er en blixtrande loop-mot-loop-duell mellan Wang Liqin och Kalinikos Kreanga. Men Wang Liqin står i morgonrock och filttofflor och håller en kopp te i vänsterhanden. Och Kreanga har sin vänstra hand i bakfickan, ett par solglasögon skymmer blicken och han pratar i telefon samtidigt. Precis så är Tell Ol' Bill. Så vansinnigt bra, så skicklig, mästerlig och samtidigt så otroligt avslappnad, självklar, enkel.

Lonesome Day Blues (live) - Låten som är yster som en vildhund passar sig givetvis utmärkt live. Dylans röst passar sig också utmärkt live. På samma sätt som hans röst är som klippt och skuren för att ömtåligt andas fram Huck's Tune är den som gjord för att vråla fram en blues så tung att den får pubiken att ducka. "Funny, how the things you have the hardest time parting with AAAAAAAAAre the things you need the least" vrålar, skränar han ut och världens alla dödsmetallsångare blir svarta av avund.

Inga kommentarer: