En del har svårt att se tjusningen i att tillbringa en dag i en idrottshall där vuxna människor spelar bordtennis. Jag kan förstå det. Dels kan det ju bero på att många människor inte kan pingis tillräckligt bra. Men även människor som är väl insatta i sporten kan ibland ha svårt att tillbringa en ledig dag åt nöjet.
Men det beror på att de inte förstått att själva spelet bara är en del av nöjet, huvudattraktionen är att se vuxna män bete sig som små, små barn. Alla sorters beteenden som man minns från dagis dyker upp igen så fort de vuxna människorna kliver över barriären, in i hagen och ställer sig vid bordet.
Det spännande är att man aldrig vet vilken form förvandlingen tar, det finns oändligt antal varianter. Men man skulle kunna identifiera fyra huvudkategorier.
1. Förnekaren
I den första kategorin hittar vi de som vägrar acceptera beslut och skeenden som går dem emot. På dagis kan det här yttra sig genom att t.ex. t.ex. fuska i fia med knuff, vifta ner brädspelet på golvet då man förlorar och sedan blunda, hålla för öronen och skrika ”lalalalalala” när dagisfröken försöker prata en till rätta eller så börjar man slåss med barnet som vann.
I pingishagen blir dessa spelare ofta arga på sina motståndare för att de ossar, har turbollar och de uppträder mer och mer otrevligt ju närmare förlusten de kommer eftersom de mentala blockeringarna barrikaderar sig allt mer i skallen. Det är också dessa spelare som har en tendens att fuska till sig poäng på ett oärligt sätt eftersom de gör vad som helst för att vinna.
2. Nonchaleraren
Den här kategorin svarar på motgångar genom att låtsas som att det inte är motgångar. Ett dagisbarn som blir retat för sina misslyckade försök att vissla säger att han/hon inte försöker vissla utan bara vill blåsa ut lite luft utan att det låter något. Och får de inte vara med och leka säger de givetvis att de ändå inte vill vara med.
Pingisspelare som använder sig av denna strategi förklarar högljutt att de inte tränat sedan April, inte har en aning om vilka det är man möter, att pingis är helt oviktigt i deras liv och att de inte kan förstå hur folk kan vara ”så seriösa”. Sedan lägger de ned stor energi på att se så oberörda ut som möjligt under sina matcher.
3. Ifrånskyllaren
På dagis har ifrånskyllaren inga problem att t.ex. kasta en näve sand i ansiktet på Alice och sedan peka på Max när den arga fröken kommer klampande eller hävda att de ”bara spillde” då tak, golv, möbler och målaren själv är täckta med blå färg.
I pingishagen älskar frånskyllaren att efter ett missat slag stirra förundrat på racket med ett ansiktsuttryck som säger ”vad hände med mitt rack just i det slaget, för jag gjorde ju inget fel?”. En annan favorit är att torka av bordet eftersom bollen onekligen måste studsat snett. De beklagar sig också i största allmänhet över golv, belysning, temperatur, tid på dygnet, tid på året, motståndarens beteende, motståndarens utseende, motståndarens politiska åsikter osv.
4. Utageraren
Den fjärde och sista kategorin är den kategorin som har svårast att kontrollera sina känslor. På dagis utmärkte sig dessa människor genom att skrika, svära, sparka vilt omkring sig och ursinnigt kasta leksaker och mat omkring sig. I pingishallen utmärker de sig genom att skrika, svära, sparka vilt omkring sig och ursinnigt kasta rack och vattenflaskor omkring sig.
3 kommentarer:
Jag vill med detta inlägg inte mena att jag står ovanför dessa beteenden. De är bara nedtecknade observationer jag gjort då jag fått förmånen att noggrant studera detta fenomen utifrån.
Även jag har ett dagisbarn inom mig som kommer fram då jag kliver in i hagen.
Känns som att förnekaren är en blandning av nonchaleraren och ifrånskyllaren. Fast det är inte jag som har granskat detta i en pingishall.
Eftersom alla har ett dagisbarn inom sig kan jag likaväl berätta litet om mitt. Det kommer fram men är som tur är oftast vänligt inställt och tar bara att det finns en liten liten chans att jag förlorade matchen för att motståndaren fick in ett antal kantbollar i rätt läge (rätt läge = alla lägen). Dagisbarnet kan dock ibland höja rösten och klaga på golvet är en stor nackdel för deffar, att jag sjunker in så långt i bordet när jag tar en kort boll så att jag inte hinner ut. Eller när jag förlorade mot William Dahlberg i skol-DM så sökte jag stöd för att jag spelade dåligt hos de flesta jag pratade med, även William. Det är den elakaste sidan av mitt dagisbarn.
Kan nog stämma. Som vanligt när det handlar om indelningar i kategorier går de olika områdena i varandra. En viss form av förnekelse finns givetvis i alla dessa typer, en vägran att acceptera att motståndaren helt enkelt är bättre ligger ju till grund i alla utbrott (eller?).
Vad det gäller ditt personliga dagisbarn är det inte golvets fel, det är dina skor.
Och eftersom jag på senare år uppnått en allt mer imponerande visdom som jag själv hade haft nytta av tidigare så kan säga, angående argumentet "jag spelade dåligt":
Man är aldrig bättre än sitt sämsta spel.
Skicka en kommentar