Ikväll var Chuck Berry på besök hos Jay Leno. Det känns egentligen helt overkligt, som om historieboken sprattlat till och fått liv. Jag menar, Chuck Berry var ju stor på 50-talet! Precis på samma sätt som The Beatles var stora på 60-talet. Chuck influerade hela musikindustrin med sin 50-talsrock, precis på samma sätt som Beatles influerade musiken med sin 60-talspop. Men nu är det ju 2008.
Nu har ju så klart mycket hänt sedan 50-talet och Chuck Berrys musik är ju inte lika nydanande och revolutionerande som den en gång var. Men 82-åringen vet fortfarande hur strängarna ska bändas och han jobbade upp ett fantastiskt bra drag hos Jay Leno.
Gubben är 82 år men fortsätter med sin rock n' roll och han spelade sin gitarr, sjöng och rörde sig som om han inte var en dag över 60.
Dylan är bara 67 år, men när han sjunger låter det som om han är 400 år gammal. Fast det har ju alltid varit något speciellt med Dylan och åldrandet, han var ju klok som en gammal brunn när han var 20 och hade uppfyllt fyra livslånga musikkarriärer när han var 26. Det måste ju slita.
Nu fick jag en snilleblixt men den får jag ta imorgon. En sådan genial uppenbarelse kan man inte kasta ur sig bara sådär, halvsovandes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar