Det är inte lätt för oss människor att förstå eller förhålla oss till krig. Egentligen är vi ju alla överens, vi tycker alla det är så vansinnigt och så meningslöst. Att skriva en låttext om det är därför mer eller mindre dömt att misslyckas. Boy George gjorde ett försök att uttrycka sig i ämnet, hans resultat syns här till höger.
Dylan gjorde det också. Men han lyckades, det var en av hans styrkor då han slog igenom. Han kunde formulera vad alla kände men ingen kunde uttrycka. Han kunde uttrycka det enorma hat och den vrede som kokade bland folket utan att det slog över. Texterna steg ytterligare när Dylan framförde dem med en känslolös röst, likt en gammal vis man som sett allt, hört allt, nått ett högre medvetande, inte längre förmögen att uppröras. Han lät orden tala för sig själva.
På så sätt lyckades han balansera en låt som Masters of War som fullkomligt brinner av ett genuint hat. Avslutningsversen som börjar "And I hope that you die" blir så mycket mer äkta, så påtaglig, så stark när den rinner ur Dylan på det mest alldagliga sätt med bara ett litet, litet smalt spår av den underliggande vreden.
Hur hämtar man ut ett ensataka citat ur en sådan låt? Ett citat kan aldrig göra låten i sin helhet rättvisa. Den är ett rent mästerverk, Dylan i en av sina skepnader på sin absoluta topp. Försök själv skriva en låt full av vrede eller hat för någon/något utan att det blir dumt. Masters of War är dessutom skriven på ett som gör den precis lika aktuell idag, om inte mer, än vad den var när den skrevs för 45 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar