Jag satt och skrev ett inlägg om Chen Qi redan i fredags. Därför passade det ju sig utmärkt att han lyckades vinna English Open. Då kan min text om Chen få spela rollen som hyllningstext till den nyblivne mästaren. Jag vill också passa på att säga att hans seger bringade mycket glädje till mitt, av flitig konditionsträning, allt starkare pingishjärta.
Det var en lustig syn att se Chen Qi och Alfredo Carneros kliva in i hagen för sitt möte i första omgången av English Open.
Chen Qi gjorde entré och såg ut som en genetiskt framodlad pingismutant, en superhjälte i klass med Spiderman och Wolverine, med varje muskelfiber och instinkt specialdesignad för att väsa forehand.
Alfredo gled in i hagen och såg ut som en man lämpad för att blanda drinkar i någon bar på Ibiza och spela lite strandpingis i sandaler.
Sen började matchen.
Och bilden förstärktes.
Det är något speciellt med att se Chen Qi spela forehand. Han har en träff som får bollen att se ut som en målsökande missil. Man får känslan av att Chen Qi kontrollerar och styr bollen från träffen till landningen, som om han aldrig släpper kontakten med den. Och hans träff är så mjuk, som om han bara övertalar bollen på ett diplomatiskt men effektivt sätt att göra precis som han säger.
Jag uppmuntrar er alla att gå in på itTV, klicka på "main" -> "English Open", leta fram Chen Qis matcher. Njut av hans överkörning av Ma Lin, njut av hans backhandflippar (i brist på ett bättre ord), men framförallt, njut av forehandträffen och dess bollbana. Se matchen mot Carneros. Njut av kontrasterna, njut av bollen som innebär 4-1 i första set, njut av inslagningen och skillnaderna i spanjorens och kinesens forehandteknik. Det kan få er att känna er som pingisnördar. Njut av det också.
Typiskt. Hade sett fram emot den första hemmakvällen i lugn och ro på länge. Såklart allt skulle åt skogarna då.
Bara en av mina fyra favoritkoreaner klarade sig genom andra omgången. Och det är såklart Jung Young Sik som är min minsta favorit bland de fyra.
Att Lee Sang Su får stryk av PG kan jag ta, såklart. Bra PG!
Men Kim Min Seok ut mot landsmannen Yoon Jae Young. Dags att slå honom nu.
Och så Seo Hyun Deok ut mot Wayne Rooney. Va fan.
Till på köpet går Zhang Jike in och lägger mot Tomas Konecny. Vad ska det likna?
Chen Qi får kämpa sig tillbaka från ett 1-3 underläge mot Antonin Gavlas och Wang Liqin pressas av pensionären He Zhi Wen som förvisso såg helt galet bra och svårspelad ut innan min livestreaming bröt ihop.
Båda svenskarna försvann i U21-turneringens kvartsfinaler. Jag trodde det skulle vara de fyra sydkoreanerna i semi. Men på grund av Jung Young Siks chockförlust mot Wong Chun Ting är det nu bara tre av fyra. Aldrig får man vara nöjd.
Nu återstår det bara att hålla på PG, Xu Xin och egyptierna som tycks ha armén på sin sida. Alltid något när favoriterna faller i England.
Jag hade tänkt kolla på handboll ikväll. Men istället sitter jag klistrad framför Al Jazeeras engelska kanal och ser hänfört livesändningar från upproren i Egypten där folkmassor, pansarvagnar och brinnande militärfordon fyller skärmen. Folkets potentiella styrka är fascinerande. Det är märkligt att den inte vaknar till liv mer ofta.
En hel regim, uppbackad av en militärstyrka med beväpnade tårgas, batonger, vapen och pansarvagnar. De har absolut ingenting att sätta emot om beslutsamheten, viljan och uppslutningen är stor nog. Det finns hundratals exempel i historieboken, nu sitter jag och ser live vad som kommer skrivas om i morgondagens historieböcker.
Det är en omtumlande känsla att känna att man sitter mitt uppe i vad som kommer bli historiska skeenden. Allt annat krymper i betydelse. Obildade idioter, hjärntvättade av massmedia kommer göra något rasistiskt av det och hävda att det är typiskt temperamentsfulla araber att springa ut på gatorna i vrede. De skulle se en livesändning från Engelbrektsupproret, Dackeupproret eller franska revolutionen. Är missnöjet stort nog vaknar folket, det kan vem som helst med kompetensen att läsa en historiebok konstatera.
Come senators, congressmen Please heed the call Don’t stand in the doorway Don’t block up the hall For he that gets hurt Will be he who has stalled There’s a battle outside and it is ragin’ It’ll soon shake your windows and rattle your walls For the times they are a-changin’
Och här sitter vi hemma framför datorn och svär åt lögnare som Billström och inkompetenta dårar som Regina Kevius och känner oss maktlösa. Så fan heller. Vi viftar bort dom som små spyflugor om vi bara vill. Det är en uppmuntrande tanke.
Fast nu sänder itTV Wang Liqin så nu får egyptierna vänta lite. Men Idiotvind hejar på dem och sänder ett inspirerande hejarop:
Jung Young Sik, KOR - Wong Chun Ting, HKG 2-11, 5-11, 2-11...
...vad hände där egentligen?
Annars är de övriga tre favoritkoreanerna klara för kvartsfinal i U21-turneringen i England. Seo Hyun Deok, Lee Sang Su och Kim Min Seok brydde sig inte om att tappa set i sina 1/8-delsfinaler.
Två svenskar är också klara för kvartsfinal. Harald Andersson krossade högst imponerande den fagert långhårige belgaren Lauric Jean och Mattias Karlsson slog den vasse fransosen Thomas Le Breton.
Imponerande. Nu väntar varsin korean. Harald mot Seo, Mattias mot Lee.
Därmed får Mattias och Lee Sang Su mötas två gånger. Därför att i herrturneringen som nu drar igång på allvar möts de i första omgången. På ett övertygande manér kvalade sig svensken in i huvudturneringen och slår han Lee skulle det kunna bli ett svenskmöte mot PG i andra omgången.
Hela den koreanska talangkvartetten är med i huvudturneringen. Det är också den kinesiska kvartetten från Slovenien förra helgen; Wang Hao, Ma Lin, Zhang Jike och Xu Xin. De har dessutom fått sällskap på de brittiska öarna av Wang Liqin och Chen Qi. Vem vågar tippa vem av de sex som vinner English Open?
Jag sätter en slant på Zhang Jike med en halvgardering på Wang Hao. Eller, jag sätter ingen slant, det är bara som man säger. Egentligen sätter jag bara en liten skvätt av min heder och trovärdighet som kommentator av pingisskeenden på Zhang Jike.
Precis när jag skrivit färdigt inlägget om Slash och Estranged plockade jag fram min Use Your Illusion II (1991) ur skivhyllan och öppnade texthäftet. Det i sig var en stor upplevelse, det var många, många år sen jag bläddrade i det lilla häftet som funnits i min ägo i 20 år.
Hur som helst upptäckte jag något jag aldrig sett förut, trots att häftet är mer eller mindre sönderbläddrat. Efter texten till Estranged står det följande kommentar i kursiverad stil:
Slash, thanks for the killer guitar melodies
Ensam är jag tydligen inte om min hänförelse av hans melodier i Estranged. Förmodligen är det en uppriktig hälsning från galningen Axl Rose i egen hög person eftersom det är han som står som ensam kompositör för mästerstycket.
Dessutom!
Dessutom upptäckte jag följande klipp på youtube där Slash svarar på frågan om vad som var det svåraste eller den största utmaningen för honom att spela. Igen: Estranged. Intressant med tanke på att han har en mängd blixtsnabba och betydligt mer trixiga partier att spela. Men att fånga känslan hos de långsamma tonerna i Estranged, det har varit hans största utmaning Det bekräftar ju vad Uffe Cederlund sa redan från början...
Uffe Cederlund, respekterad gitarrist i det kända svenska dödsmetallbandet Entombed, sa en gång i en intervju jag läste för hundra år sedan att konsten med ett gitarrsolo är att spela så långsamt som möjligt. Ju långsammare man kan spela sitt solo, desto bättre, ju färre noter man behöver, desto bättre. Det är gitarristens stora utmaningen.
Jag gillar tanken.
Dels för att det innebär att pinsamma fån som YngwieMalmsteen (tur att han bytte namn från Yngve Malmsten, så mycket coolare nu...) och Steve Vai misslyckats totalt eftersom de försöker få in så många toner som möjligt på så kort tid som möjligt. Fast å andra sidan ska man ju inte behöva applicera en teori på deras gitarrspel för att avslöja hur uruselt det är, det hörs ju ändå.
Men framförallt därför att det framställer en av mina favoriter i en så klar dager. Saul Hudson (som jag föredrar att kalla honom eftersom det sänker min trovärdighet att tala om någon som heter Slash som en av världens främsta gitarrister) är mästaren av det långsamma och majestätiska.
Det är något fullständigt magiskt över de toner som Slash, eller Saul då, väver samman. I slow motion. Som i det storslagna mästerverket Estranged, han sänder iväg en ensam ton i en stor vid båge, låter den sväva, dala och precis då den ska landa skickar han iväg nästa ton som fångar upp den förra i allra sista stund. Det är så mästerligt.
Dom som kan säger att Saul är en av de tekniskt mest skickliga gitarristerna. Men det är inte där hans styrka ligger. Han har en melodiskalle. De mest fantastiskt konstruerade och samtidigt retsamt enkla melodier tycks bara spruta ur hans fingrar då han greppar gitarren. Hör bara på hur han plockat fram någon latent melodislinga i Dylanklassikern Knockin' on Heavens Door och gör den till hela låtens ledmotiv. Vad hade deras cover varit utan den?
Men i Estranged. Kanske är det ändå där hans briljans strålar som mest. Där skapar han en överjordisk stämning som kan få vem som helst att överväga att säga upp sig från jobbet, flytta ut till något ödsligt hus längs kusten och bara spela Estranged till ens jordeliv är färdigt.
Bob Dylans officiella hemsida har lagt till en ny detalj. Det går nu att se hur många gånger han spelat alla sina olika låtar live. Det går dessutom att se exakt vilka spelningar låtarna framförts på. Till exempel kan man se att han spelat Dink's Song vid tre tillfällen. Först i New York den 30 september 1961, därefter två gånger på RTR-turnén 1976. Dels i Gainesville, Florida, den 25 april, dels i Gatesville, Texas, den 15 maj.
Denna typ av fakta är, för ett inbitet Dylanfan, jämförbart med om ett gäng historiker skulle få tillgång till en tidsmaskin. Dylan har ju turnerat ganska flitigt genom åren, inte minst under de senaste två decennierna som går under namnet The Never Ending Tour. Därför blir en lista över vilka av sina låtar Dylan spelat flitigast, vansinnigt intressant. För en listfanatiker som jag blir det nästan för mycket.
Här kommer en Top 10 lista över de låtar Dylan framfört flest gånger under sin nu 50 år långa karriär:
1.All Along the Watchtower - 1928 gånger 2. Like a Rolling Stone - 1816 3.Highway 61 Revisited - 1569 4.Tangled up in Blue - 1094 5.Maggie's Farm - 1048 6.Blowin' in the Wind - 1026 7.Rainy Day Woman # 12 & 35 - 932 8.It Ain't Me, Babe - 919 9.Mr Tambourine Man - 908 10.Don't Think Twice (It's Alright) - 880
Intressant läsning, indeed. Strax utanför listan hamnar Ballad of a Thin Man (879), Masters of War (875) samt Just Like A Woman (866).
Det är svindlande siffror. Den blivande 70-åringen (den 24 maj) har hunnit med en hel del konserter. Det svindlande övergår i något mer eller mindre bisarrt då man ser att Dylan spelat en låt som Wiggle, Wiggle 105 gånger. Eller att Thunder on the Mountain, som släpptes så sent som 2006, har hunnit spelas 363 gånger.
Pension är inget som tycks framstå som något lockande för gamle Bob.
Tokigt tillfreds med den dubble betydelsen av rubriken. Nu gäller det att jag samlar mig och lyckas formulera resten... Ett läsartips gav oss detta fascinerande klipp som jag ser med en hög dos skräckblandad vrede. Läsaren skriver i sin kommentar till klippet:
"det är svårt att hitta ord för hur urvattnade, inövade och fullständigt stelbenta reginas svar är i denna intervju. frågan är inte bara om hon har varit ute i verkligheten, utan om hon överhuvudtaget är verklig?"
Han frågar sig om det i själva verket handlar om en robot. Jag tänkte samma sak fast så insåg jag att så kan det inte vara. De teknologiska framstegen har nått alldeles för långt för att Moderaterna skulle släppa fram en så här taskigt programmerad robot.
Hur kan svaren vara stela och inövade och på samma gång innehållslösa och totalt idiotiska? Jag menar, antingen svarar man väl spontant och dumt eller så svarar man korrekt men inövat. Jag förstår om man drabbas av härdsmälta i själva situationen, men hur kan man sitta och öva in härdsmältan innan intervjun. Det verkar ju helt osannolikt.
Regina Kevius personifierar den idiotvind Dylan sjunger om.
Idiot wind, blowing every time you move your mouth Blowing down the backroads headin’ south Idiot wind, blowing every time you move your teeth You’re an idiot, babe It’s a wonder that you still know how to breathe
Efter sin bojkott var kineserna tillbaka i Europa och bevärdigade oss med sin närvaro i Sloveniens Pro Tourtävling. Utöver de två juniorerna Bo Fang och Yan An, ställde Kina upp med kvartetten Wang Hao, Ma Lin, Zhang Jike, Xu Xin. Två från den gamla generationen, två från den nya.
Det var fantastiskt att få se dem igen, det var ett tag sedan sist och jag tyckte det kändes som om de uppdaterats sedan sist. I alla fall de två yngre prototyperna. Framförallt Xu Xin. Han såg vassare ut med sin backhand, aggressivare, använde den mer som Wang Hao brukar göra, än vad han gjort tidigare då han ofta hamnat på ballongplocken då han pressats i sin backhand. Det märkliga var att han såg ut att ha förbättrat sin forehand med. Märkligt eftersom jag inte trodde det var möjligt. Jag satt och skrattade högt åt skotten han satte mot Ryu Seung Min i kvarten.
Kineserna tappade två set fram till att de möttes i semifinalerna. Tillsammans. Två set på 16 matcher alltså. Det borde bli 64-2 i setkvot. De äldre, Wang Hao och Ma Lin syndade med varsitt förlorat set. Fast flera storspelare saknades. Mizutani, Boll, Joo Se Hyuk, Ovtcharov, Samsonov, de kan ta set på kineserna...
Det blev glädjande nog Xu Xin som tog hem turneringen tillslut. Hans andra seger på Pro Tour. Precis som förra gången finalslog han Ma Lin. Aningen lättare den här gången. Senast hade han matchbollar mot sig innan han kunde vinna i sjunde avgörande. Nu rodde han hem det i sjätte setet redan.
Pingisåret 2011 har bara börjat, men jag blickar in i spåkulans dunkla, gåtfulla innandöme och kontaterar något häpnadsväckande - kineserna blir farliga i år.
Jag sprider vidare Jordanfondens befriande utbrott:
MODERATERNA FÖRLORAR näst val [2011-01-20 01:05] Om det är full storm i Tunis och Minsk just nu mot politiska idioter och korrupta makthavare så närmar vi oss detta just nu i Stockholm också i vår lilla värld. Drar inte Moderaterna tillbaka de nu presenterade vansinninga förslaget med att slakta de redan nedprutade FUTTIGA ungdomsidrottsbidragen med 25% så blir det storm här och dom får jätteproblem per omgående. Ett par politiska misfoster till damer skall spara 26 milj kr i den ideella ungdomsidrottssektorn och HÄVDAR att breddklubbarna nu kan ta in det via sponsorer när det går bra för företagen. Här i Stockholm gäller att spelar man inte på Råsunda-Globen-Stadion/Zinken OCH har TV-tid så finns INGA SPONSORER tillgängliga. Dom flockas runt AIK-Djurgården-Hammarby-BP i huvudsak. Breddklubbarna är de som sopar upp de ungdomar som inte får profilera sig i storklubbarna pga att dom inte är så bra, är fattiga invandrare eller ungdomar på glid. Vi har mycket av den vara i Stockholm och de futtiga pengar vi (breddungdomsklubbarna) idag får är en bit av stadens anställdas kaffekassa MEN besparar staden jättesummor. Det som händer är att man RAKT I ANSIKTET spottar jättegruppen av ideella (obetalda) ungdomsledare - vilka i sig i arbetstimmar representerar ett jättebelopp. Fy f-n för dessa politiker. Ut på gatorna här också !! Det är inte bara Ben Ali och Lukatjenko som skall ut. Vi har ett antal här också.
Regina Kevius heter hon, Moderaternas statsbyggnads- och idrottsborgarråd i Stockholm, som nu drar sitt strå till stacken för att vårt samhälle ska fortsätta den nedåtgående spiral vi nu börjar få upp farten i riktigt ordentligt.
Regina Kevius alltså. En i den nya generationen moderata politiker som visar upp samma handikappat kortsiktigt tänkande som den gamla skolan. Alla former av analytiskt tänkande och förmågan att se långsiktiga konsekvenser av handlingar är så otäckt långt bortom deras begränsade horisont.
Samtidigt som de skryter och skrävlar om hur de manövrerade Sverige genom finanskrisen och nu är en av världens starkaste ekonomier. Samtidigt som Filippa Reinfeldt står på Idrottsgalan och babblar om hur viktig den fantastiska föreningsidrotten är. Samtidigt sitter de i sina konferenssalar och beslutar att 26 miljoner ska sparas in på minskat stödet till idrottens ungdomsföreningar. Artiklar har skrivits i ämnet här och här.
– Jag är övertygad om att föreningarna har möjlighet att skaffa extern finansiering. Den möjligheten finns nu när det är högkonjunktur, säger Regina Kevius...
– Men är det verkligen möjligt för små idrottsföreningar som bedriver verksamhet med barn att skaffa extern finansiering nu, när det faktiskt aldrig gått tidigare? frågar SvD.
– Ja, jag tror att möjligheten finns, svarar denna Reginamänniska och bevisar därmed inte bara att hon är dum i huvudet utan dessutom att hon aldrig satt sin fot i en ungdomsförening. Frågan är om hon satt sin fot någonstans ute i verkligheten?
Eftersom den nya Pro Tour säsongen nu drar igång i Slovenien passar Idiotvind på att i sista stund sammanfatta bordtennisåret 2010.
Årets svensk Han har redan prisats som Västsveriges bäste herrjunior och röstats fram till Årets pingispersonlighet på Pingis-Anger Management. Men det är utmärkelser som lär blekna då han nu prisas som Årets svensk av Idiotvind. Särskilt imponerande tycker vi hans andraplats i Österrikes U21 var då han på vägen slog Tregler, Ionescu, Koki Niwa och Patrick Franziska. Stort grattis Mattias Karlsson!
Årets europé Hur skulle det kunna bli någon annan än Timo Boll? Han förlorar typ aldrig. Vann såklart allt i EM, slog självaste Ma Long i Lag VM finalen och rankas nu mer som världsetta. Inte illa, för en europé. Han är dessutom nästan overkligt trevlig och sympatisk och är i stort sett enda pingisspelaren som ofta bjuder på ett kamratligt handslag efter matcherna tillsammans med ett pojkaktigt, ärligt leende som säger; "kors vad vi kämpat bra nu, båda två, vilken härlig match, visst jag vann, men du är så duktig och kunde lika gärna vunnit och det viktigaste är ju ändå att vi har haft roligt tillsammans".
Årets nykomling/Årets skräll I år slår vi ihop de två kategorierna. Därför att Lee Sang Su slog båda utmärkelserna i samma smäll då han som förste kvalspelare någonsin lyckades med bedriften att gå hela vägen och vinna en Pro Tour turnering. Det skedde i Slovenien i januari förra året då den unge koreanen visade upp ett spel som var som en dröm att bevittna. Toksnabb, vansinnigt tekniskt drillad, klipsk, kylig och dödligt effektiv med en väl uttänkt spelstrategi.
Årets gnäll Tysken Bastian Steger skämde ut sig på alla tänkbara vis då han blev brutalt utspelad av Kenta Matsudaira i första omgången av Austrian Open i höstas. Den gamle Bastian tycktes ha otroligt svårt att acceptera att den unge japanen helt enkelt var betydligt snabbare och bättre och frustrationen syntes tidigt i matchen. Då racket flög och tysken började håna domaren var råget måttat. Årets gnäll är du Bastian.
Årets comeback VM-guld 2009, tjock, ointresserad och jättedålig i början på 2010. I direktsänd kinesisk TV stod han med tårar i ögonen och fick höra coach Liu Guoliang såga hans dåliga form. Vi var många som hade räknat bort Wang Hao. Men så plötsligt stod han i final i German Open och lite senare blev han uttagen till World Cup där han gick hela vägen till en seger. En mäktig comeback av en av pingisvärldens mest spektakulära spelare.
Årets vändning Champions League och sju jobbiga matchbollar mot sig mot den unge ryssen Shibaev vid underläge 0-2 i set och 3-10 efter ha vart helt chanslös även i de två föregående seten. Då bestämde sig den kinesiske deffen Wang Xi att defensiven inte funkade riktigt, något behövde göras. Innan det var för sent. Så han satte igång med en tokoffensiv och började attackera forehand över hela bordet. 3-10 blev 12-10 och 0-2 blev 3-2. Vi gratulerar Wang Xi och lider lite med Shibaev.
Årets boll Hur ska man kunna välja ut en sån!? Det får bli vid ett senare tillfälle. En Top 10 lista kanske.
Årets herrmatch ...en Top 10 får det bli...
Årets dammatch Hon är bara 17 år. Men med en skräckinjagande respektlöshet och en svindlande skicklighet tog Kasumi Ishikawa sig an världstvåan Feng Tianwei i damernas World Cup. Det var en uppvisning i japansk perfektionism vi sent ska glömma.
Årets damspelare Ja, det var ju inget svårt val. I Lag VM finalen tog hon båda sina matcher och lade därmed grunden för den första förlusten för Kinas damer i Lag VM på hur länge som helst. Feng Tianwei, spelandes för Singapore, har dessutom ett tekniskt briljant och offensivt frejdigt spel som tagit henne upp till henne andraplats på världsrankingen där hon ligger som ett obekvämt gruskorn i den kinesiska maskineriet. Jag gläds med Feng i matchen nedan men det är ont i hjärtat då jag ser den unga stackars Liu Shiwen med världens folkrikaste nations krav på sina jättesmå axlar.
Årets herrspelare Försvarar man titeln som kinesisk mästare och dessutom vinner China Open samma år, kanske årets två mest konkurrenskraftiga tävlingar, då har man gjort sig förtjänt av titeln Årets herrspelare. Han kvalade dessutom in i Kinas VM lag via en seger i den andra kvalomgången mot hela toppskiktet av den kinesiska eliten och väl där bidrog han bl.a. med en seger mot tyskarna i finalen och såg till att guldet hamnade där det skulle. Vi säger grattis till demonen Zhang Jike!
Jag är lite av en ordningsmänniska. Inte så att det går till överdrift, inga neurotiska tvångstankar, men jag uppskattar ändå om sakerna på mitt skrivbord ligger i en vinkelrät position till bordets hörn och kanter. Sunt förnuft helt enkelt. Det märks ju också här på bloggen då mina inlägg, förvisso strävar efter ett mer vardagligt talspråk, men ändå är av det mer korrekta slaget jämfört med vissa bloggar som ser ut mer som:
shit va bra oh sang un är..... han har lixom så himla hård backhand d e typ den snabaste rörelse ja sätt, han ba viftar med under armen å så ba smäller d...
Jag skulle inte vilja kalla mig perfektionist. Men jag uppskattar perfektion.
Det är ytterligare en anledning till att jag inte är så förtjust i fotboll (bortsett från det samvetslösa fuskandet). Det är så ojämnt. Jag har så svårt att se det fantastiska i ett långskott som resulterar i ett vackert mål då samme spelare prickar bänkrad 37 i nästa försök.
Det är bara små ögonblick av slumpmässig perfektion.
Ena stunden ett fantastiskt skott, nästa gång ett skott långt upp på läktaren. Först en gudomlig passning, sedan en passning i famnen på motståndaren. Ena matchen dominant, nästa match osynlig. Det ger känslan av att det mest handlar om slumpen.
Jag vill se människans kontroll över slumpen. Det är aldrig en slump om Wang Liqin sätter sin forehandattack eller om Ronnie O'Sullivan sätter svart med sida-underskruv som sedan via tre vallar lägger sig på centimetern rätt för läge på nästa röd. För dom gör det 999 gånger av 1000. Men det är lika fantastiskt varje gång.
Här nedan är fullständig perfektion i tio minuter i streck. Han håller perfektionen i ett järnhårt grepp och kontrollerar allt som händer på bordet. Kaosteorierna har aldrig en chans. Han styr fysikens alla lagar likt en dirigent styr sin orkester. Vi vanliga dödliga skulle vara överlyckliga ifall vi lyckades uppnå perfektion i en stöt. Ronnie gör det i 36 stötar! I rad! Och den värsta av dem alla är den vid 7:15. Den absoluta toppen av perfektion.
Den sista touchen på röd och rosa för att göra röd möjlig att spela på. Så finstilt, nästan subtilt. Det handlar om att flytta några klot några enstaka centimeter. Han måste kontrollera fyra klot i en enda rörelse med sin underarm. Vit boll borde inte kunna träffa röd och rosa från den vinkeln, men den massiva skruven, som han inte bara genererar utan dessutom kontrollerar, får vit att gå rakt ut från vallen. Den blygsamma träffen på röd som löser alla knutar, får allt att bara falla ut perfekt. Det är overkligt. I ordets rätta bemärkelse. Jag kan se det hur många gånger som helst.
Jag upptäckte igår att man hinner lyssna på Is this it? tre gånger under en reklampaus. Helt plötsligt framstod TV-tittandet inte lika påfrestande längre. Men så sabbade jag det redan nästa dag.
Jag tänkte egentligen att jag inte skulle titta på den där krönikan om fotbolls VM. Men jag gjorde det ändå. Jag visste att jag bara skulle bli på dåligt humör. Jag satt och längtade efter en reklampaus så att jag kunde få varva ner med The Strokes, men det var ju SVT.
Fotboll är som gång. Alla fuskar, den som gör det bäst vinner.
Anfallarens målvaktsräddning med båda händerna på mållinjen resulterade i en semifinal. Grattis fotbollen. Målet som var en meter innanför mållinjen var inget mål, men det är tydligen en del av spelet, charmen så att säga. Och den där fladdrande badbollen, den var också charmig tydligen. Publikvänlig. Och så det där laget som jag tyckte så mycket om förut som förvandlades till ett grinigt benknäckargäng men ändå gick till final.
Men det var fint att Barcelona ändå vann VM tillslut. Någon rättvisa i allt elände.
Och nu har jag fått lyssna på Is this it? igen så nu är allt bra. Bättre än bra. Jag är lyrisk. Som alltid när jag får höra mästerverket. Allt från det oborstade trumsetet och den ensamma svindlande gitarrslingan till när andragitarren faller in och kompletterar den första så perfekt samtidigt som den fantastiska basgången börjar sin oberäkneliga men klockrena vandring. Det är som en Beethovensymfoni fast i mindre skala. Två och en halv minuters fulländad popsymfoni.
Och så världens coolaste sång, lite lätt distad. Han behöver aldrig ta i, han är för cool för det, för trött. Han orkar inte. Julian Casablancas. Det blir perfekt ändå, han bara släpar sig med i den melodin, liftar med förstagitarren.
I can't think 'cause I'm just way too tired...
Det räcker med att andragitarren faller in och trummisen går över på ridercymbalen så lyfter symfonin till nästa nivå. Julian rör inte en fena för att det ska hända. Eller kanske får hans röst en vag, väl dold glöd.
Oh dear can't you see? It's them it's not me We're not enemies, we just disagree...
Jag satt och skrev ett inlägg om Chen Qi redan i fredags. Därför passade det ju sig utmärkt att han lyckades vinna English Open. Då kan min text om Chen få spela rollen som hyllningstext till den nyblivne mästaren. Jag vill också passa på att säga att hans seger bringade mycket glädje till mitt, av flitig konditionsträning, allt starkare pingishjärta.
