"Old at heart but I'm only 28"

Uffe Cederlund, respekterad gitarrist i det kända svenska dödsmetallbandet Entombed, sa en gång i en intervju jag läste för hundra år sedan att konsten med ett gitarrsolo är att spela så långsamt som möjligt. Ju långsammare man kan spela sitt solo, desto bättre, ju färre noter man behöver, desto bättre. Det är gitarristens stora utmaningen.

Jag gillar tanken.

Dels för att det innebär att pinsamma fån som Yngwie Malmsteen (tur att han bytte namn från Yngve Malmsten, så mycket coolare nu...) och Steve Vai misslyckats totalt eftersom de försöker få in så många toner som möjligt på så kort tid som möjligt. Fast å andra sidan ska man ju inte behöva applicera en teori på deras gitarrspel för att avslöja hur uruselt det är, det hörs ju ändå.

Men framförallt därför att det framställer en av mina favoriter i en så klar dager. Saul Hudson (som jag föredrar att kalla honom eftersom det sänker min trovärdighet att tala om någon som heter Slash som en av världens främsta gitarrister) är mästaren av det långsamma och majestätiska.

Det är något fullständigt magiskt över de toner som Slash, eller Saul då, väver samman. I slow motion. Som i det storslagna mästerverket Estranged, han sänder iväg en ensam ton i en stor vid båge, låter den sväva, dala och precis då den ska landa skickar han iväg nästa ton som fångar upp den förra i allra sista stund. Det är så mästerligt.

Dom som kan säger att Saul är en av de tekniskt mest skickliga gitarristerna. Men det är inte där hans styrka ligger. Han har en melodiskalle. De mest fantastiskt konstruerade och samtidigt retsamt enkla melodier tycks bara spruta ur hans fingrar då han greppar gitarren. Hör bara på hur han plockat fram någon latent melodislinga i Dylanklassikern Knockin' on Heavens Door och gör den till hela låtens ledmotiv. Vad hade deras cover varit utan den?

Men i Estranged. Kanske är det ändå där hans briljans strålar som mest. Där skapar han en överjordisk stämning som kan få vem som helst att överväga att säga upp sig från jobbet, flytta ut till något ödsligt hus längs kusten och bara spela Estranged till ens jordeliv är färdigt.