Perfektionismen

Jag är lite av en ordningsmänniska. Inte så att det går till överdrift, inga neurotiska tvångstankar, men jag uppskattar ändå om sakerna på mitt skrivbord ligger i en vinkelrät position till bordets hörn och kanter. Sunt förnuft helt enkelt. Det märks ju också här på bloggen då mina inlägg, förvisso strävar efter ett mer vardagligt talspråk, men ändå är av det mer korrekta slaget jämfört med vissa bloggar som ser ut mer som:

shit va bra oh sang un är..... han har lixom så himla hård backhand d e typ den snabaste rörelse ja sätt, han ba viftar med under armen å så ba smäller d...

Jag skulle inte vilja kalla mig perfektionist. Men jag uppskattar perfektion.

Det är ytterligare en anledning till att jag inte är så förtjust i fotboll (bortsett från det samvetslösa fuskandet). Det är så ojämnt. Jag har så svårt att se det fantastiska i ett långskott som resulterar i ett vackert mål då samme spelare prickar bänkrad 37 i nästa försök.

Det är bara små ögonblick av slumpmässig perfektion.

Ena stunden ett fantastiskt skott, nästa gång ett skott långt upp på läktaren. Först en gudomlig passning, sedan en passning i famnen på motståndaren. Ena matchen dominant, nästa match osynlig. Det ger känslan av att det mest handlar om slumpen.

Jag vill se människans kontroll över slumpen. Det är aldrig en slump om Wang Liqin sätter sin forehandattack eller om Ronnie O'Sullivan sätter svart med sida-underskruv som sedan via tre vallar lägger sig på centimetern rätt för läge på nästa röd. För dom gör det 999 gånger av 1000. Men det är lika fantastiskt varje gång.

Här nedan är fullständig perfektion i tio minuter i streck. Han håller perfektionen i ett järnhårt grepp och kontrollerar allt som händer på bordet. Kaosteorierna har aldrig en chans. Han styr fysikens alla lagar likt en dirigent styr sin orkester. Vi vanliga dödliga skulle vara överlyckliga ifall vi lyckades uppnå perfektion i en stöt. Ronnie gör det i 36 stötar! I rad! Och den värsta av dem alla är den vid 7:15. Den absoluta toppen av perfektion.

Den sista touchen på röd och rosa för att göra röd möjlig att spela på. Så finstilt, nästan subtilt. Det handlar om att flytta några klot några enstaka centimeter. Han måste kontrollera fyra klot i en enda rörelse med sin underarm. Vit boll borde inte kunna träffa röd och rosa från den vinkeln, men den massiva skruven, som han inte bara genererar utan dessutom kontrollerar, får vit att gå rakt ut från vallen. Den blygsamma träffen på röd som löser alla knutar, får allt att bara falla ut perfekt. Det är overkligt. I ordets rätta bemärkelse. Jag kan se det hur många gånger som helst.