Jag upptäckte igår att man hinner lyssna på Is this it? tre gånger under en reklampaus. Helt plötsligt framstod TV-tittandet inte lika påfrestande längre. Men så sabbade jag det redan nästa dag.
Jag tänkte egentligen att jag inte skulle titta på den där krönikan om fotbolls VM. Men jag gjorde det ändå. Jag visste att jag bara skulle bli på dåligt humör. Jag satt och längtade efter en reklampaus så att jag kunde få varva ner med The Strokes, men det var ju SVT.
Fotboll är som gång. Alla fuskar, den som gör det bäst vinner.
Anfallarens målvaktsräddning med båda händerna på mållinjen resulterade i en semifinal. Grattis fotbollen. Målet som var en meter innanför mållinjen var inget mål, men det är tydligen en del av spelet, charmen så att säga. Och den där fladdrande badbollen, den var också charmig tydligen. Publikvänlig. Och så det där laget som jag tyckte så mycket om förut som förvandlades till ett grinigt benknäckargäng men ändå gick till final.
Men det var fint att Barcelona ändå vann VM tillslut. Någon rättvisa i allt elände.
Och nu har jag fått lyssna på Is this it? igen så nu är allt bra. Bättre än bra. Jag är lyrisk. Som alltid när jag får höra mästerverket. Allt från det oborstade trumsetet och den ensamma svindlande gitarrslingan till när andragitarren faller in och kompletterar den första så perfekt samtidigt som den fantastiska basgången börjar sin oberäkneliga men klockrena vandring. Det är som en Beethovensymfoni fast i mindre skala. Två och en halv minuters fulländad popsymfoni.
Och så världens coolaste sång, lite lätt distad. Han behöver aldrig ta i, han är för cool för det, för trött. Han orkar inte. Julian Casablancas. Det blir perfekt ändå, han bara släpar sig med i den melodin, liftar med förstagitarren.
I can't think 'cause I'm just way too tired...
Det räcker med att andragitarren faller in och trummisen går över på ridercymbalen så lyfter symfonin till nästa nivå. Julian rör inte en fena för att det ska hända. Eller kanske får hans röst en vag, väl dold glöd.
Oh dear can't you see? It's them it's not me
We're not enemies, we just disagree...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar