Internet är som ett gigantiskt skrotupplag. Ifall man spatserar runt och sparkar och lyfter lite i bråten kan man hitta i stort sett vad som helst. På tippen fascineras man av all bröte folk slänger och som man nu kan få helt gratis: "Nämen, har någon slängt ett gammalt uppstoppat hjorthuvud med inbyggt tandborstställ, det skulle ju passa utmärkt i mitt nyrenoverade badrum." Och så släpar man med sig skiten hem.
Ikväll drev jag omkring på internet-tippen då jag plötsligt snubblade över något: "Nämen, en text skriven på Växjös Universitet om intertextualitet med Håkan Hellströms texter som exempel, det skulle ju passa utmärkt på min blogg."
Intertextualitet betyder att man lägger in andras texter i sina egna lär jag mig då jag läser. Det har jag skrivit om förr, om hur Dylan plockar citat, fraser, fragment från låtar, dikter och ibland flera hundra år gamla gamla teaterpjäser och dekorerar sina egna texter och låtar med dem. Fast jag visste inte att det kallades intertextualitet då.
Inspirerad av den lilla uppsatsen om Håkan satte jag mig och läste texterna från hans debutskiva och blev omkullblåst av den enorma energi och uppriktighet som präglar dem. Och visst finns intertextualiteten där i Håkans texter. Med tanke på min Dylanbesatthet har jag ju reagerat som en spårhund på hans små Dylanreferenser. En del Morrissey har jag också hittat och med hjälp av uppsatsen dyker det upp massor; August Strindberg, Andrew Lloyd Webber, Jesus and the Mary Chains och poeten Bruno K. Öijer.
En del tycker det är fusk, ser det som stöld, att de kopierar istället för att skapa.
Jag hittar, på skrotupplaget, en nio år gammal artikel som kom ett tag efter Håkans första skiva. De blodtörstiga, okunniga musikjournalisterna på Aftonbladet hade långt efter alla andra fattat att det i hans texter fanns små referenser. "Håkan Hellström om texterna han snott av sin idol Morrissey" är bildtexten till en bild av Håkan som ser ut att vara tagen i ett häkte. "Håkan Hellström hyllas för sina texter men allt har han inte skrivit själv" börjar artikeln och han får frågan "är det en bra grej att sno från andra?".
- Jag har ju bara gjort några passningar, svarar Håkan, men det trodde jag redan var allmänt känt.
Journalisten, Erika Hallhagen, verkar tro att hon har världens största scoop på gång. Hon ser en chans att sänka den nya stora succéartisten som blåst in som en orkan över ett luttrat svenskt musiksamhälle och hyllats från alla håll. Nu ska hon bli journalisten som med ett sylvasst intellekt och djärva frågor sticker hål på framgångssagan. Hon ska bli känd och få en sån där stor bild på sig själv varje gång hon skriver en artikel, precis som Jan Guillou har.
Någon som känner igen namnet? Erika Hallhagen? Någon?
Nej.
Jag älskar att hitta dessa små spår, denna intertextualitet, det tyder på en briljant förmåga hos författaren att väva samman sina egna texter, tankar, erfarenheter med tidigare texter han eller hon bär med sig. Det skänker texten en stjärnglans. Jag avslutar med ett citat från artikeln från Växjö:
"Hellström har därtill till fullo förstått en grundläggande estetisk princip hos en av hans största förebilder, Bob Dylan. Och den kritik som fortsätter att riktas mot Hellströms citat- och allusionsteknik framstår som tämligen omodern, nattstånden och som en romantisk dyrkan av originalitets- och genitänkande från förr."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar