Fotboll, rädisor och Birro

”Det händer allt mer sällan nu för tiden att man kastas omkull. Förr hände det jämt. Man sveptes med av ett par mörka ögon, av en fotbollsmatch, av en Thåströmlåt, av Maradona, Paolo Rossi eller Sören Börjesson. Nu för tiden är livet inrutat. Ingen slagsida någonstans. Man har sin lilla trädgård, sin täppa och talar som en sinnessjuk till rädisorna i jorden. Tills plötsligt rymdskeppet San Siro landar i en tv nära dig. Tills ett Milanoderby får dig att glömma din ålder.”

Marcus Birro är inte som de andra sportkrönikörerna. Han är mycket bättre.

Nu såg jag inte matchen så hans hyllningar till det nämnda Milanoderbyt kan jag inte relatera till, jag gillar bara att han kastar in Thåström och rädisor.

Fast jag önskar att jag kunde se fotboll på samma passionerade sätt som Birro, förr gjorde jag det. Men nu blir det bara att jag tittar i en kvart tills någon på planen nästan nuddas av en motståndares armbåge och därmed kastar sig på gräset och bölande vrider sig i skenbara plågor. Då dalar min tro på mänskligheten och jag går och gör något annat istället.