I en dimma av Dylanalbum och flimrande worddokument har natten ägnats åt att slutföra arbetet som ska presenteras imorgon. Om två och en halvtimme ringer väckarklockan men mitt upp i alltihop kom jag att tänka på ett så trevligt, heroiskt minne från tiden då jag inte ägde några Dylanskivor alls.
Nästan alla har vi ju någon gång bildat det där bandet som alla är överens om kommer slå igenom snart, alla inom bandet alltså.
Vi var aldrig några musiker någon av oss. Men i ett litet källarrum med betongväggar och fullt av lego bildades ett band, en trio. I tre minuter kämpade vi och repade in riffet till Staten & Kapitalet, sen kände vi alla att det var dags för första inspelningen.
Vi hade ingen inspelningsutrustning men med datorn som stod i rummet hade det följt med en liten plastmikrofon och bland datorns "tillbehör" fanns det lilla programmet "ljudinspelaren". Vi lutade basens och gitarrens högtalare mot micken för att de skulle höras över de slamrande trummorna, sen var vi redo.
Ljudinspelaren tillät bara en minuts inspelning. Det kändes lite tråkigt, hur skulle vi hinna visa allt vi kunde på en minut? Men det visade sig vara mer än nog. Takten gled ifrån oss mer för varje sekund som gick och efter 45 sekunder fick basisten sån kramp i armen att han fick skutta in tonerna de sista sekunderna.
Bandet föll isär i samma stund som Ljudinspelaren avbröt vår skivinspelning. Men vi var stolta över vår skapelse och det var ju jävligt punk. Inspelningen har följt med genom åren, från dator till dator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar