Det var en konstig känsla att se Ossler spela live ikväll. Fyra briljanta musiker skapade med enkla medel musik som grävde sig in till de allra innersta, de allra känsligaste nervtrådarna och grep tag i dem med iskalla fingrar. Men de stod undanskuffade på en liten barscen framför ett hundratal personer, trots att musiken givetvis tilltalar så många, många mer. Men hur ska man få reda på att den finns?
Själv får jag tacka "min käre lillebror", som Ossler sjunger, för detektivarbetet som ledde fram till Ossler. En del musik matas vi med intravenöst tills den sipprar ut ur öronen, annan musik kräver en Sherlock Holmes för att finna. Tyvärr är det oftast den riktiga musiken som är bortglömd redan från födseln medan det är den löpande-band-producerade skivbolagssörjan som sprider sig genom media likt kallbrand.
Men man kan ju inte bara spotta och fräsa, det gäller ju att göra något konstruktivt också. Det har jag gjort nu.
Det är ju faktiskt så att bloggen är ett mäktigt verktyg. Man behöver inte sälja sin själ till djävulen och börja jobba på Aftonbladets nöjesredaktion för att bli hörd. Man kan starta en blogg och helt plötsligt tvingas Markus Larsson och alla andra "musikjournalister" konkurrera med alla vi vanliga, dödliga musikskribenter.
Och eftersom Sveriges stora mediamonster kväver all genuin musik som vägrar anpassa sig till den där strömlinjeformade mallen med käck musik och en välpolerad yta så får ju vi bloggare ta upp kampen.
Första målet är att rädda kvar Per Ossler i musikbranchen, en sådan konstnär både litterärt och musikaliskt, en sådan äventyrare får inte gå förlorad. Därför drar jag nu mitt lilla strå till stacken genom att lägga upp en liten Osslermix. Ska denna mannen lämna musiken för att snickra stolar?
2 kommentarer:
Att Ossler är en av Sveriges mest oupptäckta artister är det ingen frågan om. Att han förtjänar att avgudas av hela Sveriges befolkning och att han borde sälja slut Ullevi på en kvart är det inte heller någon frågan om. Men det är på en liten barscen med bara några hundra trogna fans, där alla älskar och förstår sig på musik, som han gör sig bäst.
Det var en klockren video!
Ja det är ju ett dilemma det där. Egentligen vill man ju dela sina favoriter med bara en liten skara beundrare så att man kan få höra dem på små trevliga scener med en liten publik genuint trevliga människor, som igår.
Samtidigt vill man ju se dessa artister belönas och uppskattas på det sätt de förtjänar genom mängder sålda skivor, stora slutsålda konserter och helst även ett grammisregn.
Åtminstone till den grad så att de kan försörja sig på sin musik. Jag har fortfarande traumatiska minnen av då The Crown kastade in handduken för att musiken och turnéerna blev för dyrt - trots att de redan hade heltidsjobb bredvid musiken.
Ossler på Ullevi hade nog inte varit någon succé dock...
Skicka en kommentar