Det finns något fascinerande över det lilla ljudklippet som lades upp här om dagen. Det är som om bandet trots den blott minutlånga karriären lyckades genomgå rockbandets alla faser. Allt finns där, hela bandets historia och öde, inbakat i den lilla ljudfilen. Hela rockstjärnemyten fångat i en minuts budgetpunk.
Det börjar så lovande, så energifyllt och ambitiöst, världen ska erövras. Med en för snabb inräkning på trumpinnarna kastas vi huvudstupa in i en okontrollerbar, halsbrytande karriär. Allt ser till en början ut att gå bra, trion är överens, instrumenten är överens och även om det spretar, skenar och skränar så strävar alla åt samma håll.
Men det dröjer inte länge förrän trion glider isär och fasaden rämnar.
Gitarristen börjar halvvägs in i bandets karriär, d.v.s. efter ca 30 sekunder, visa tecken på att vilja gå sin egen väg, han har tröttnat på den ensidiga punken. Tröttnat på att gå hand i hand med basgången längs skottade trottoarkanter. Han börjar improvisera och lägger sig snarare i baktakt än i otakt. Han målar ögonen med en kajalpenna, köper en sidenscarf, klär fingrarna i juvelprydda ringar, tonar sitt hår och går på kändispartyn.
Envist håller trummisen fast vid de ursprungliga idealen om punkens rena, raka, kompromisslösa form. Kanske p.g.a. en stark idealistisk natur, kanske p.g.a. att det är allt han förmår uttrycka på sina skramliga trummor. Han frustar och svettas i sitt linne, hans cymbaler är som enorma skygglappar för omvärldens förändringar och hans valkiga händer kramar trumpinnarna lika krampaktigt som han klamrar fast vid tron att allt galet och falskt kan bankas ur världen bara han slår hårdare och hårdare, snabbare och snabbare på sina trummor.
Mitt i alltihop står basisten, han har inte klarat adrenalinkickarna musiken ger honom, han har inte klarat kändisskapet. Han är under bandets sista femton sekunder av karriären en börda för trion, en vålnad, en marionett vars snören skurits, slitits av. De förtvivlade tonerna från basen talar om en bruten man. Förstörd av droger, alkohol, bandets gräl, stressen, pressen, ständigt ledsen. I kraftiga kramper faller han samman mitt på scenen för att aldrig mer resa på sig. Han är Sid Vicious, han är Fågel Fenix utan pånyttfödandet.
Men han är inte ensam om att falla. Trummisens karriär har varit likt en skenande plogbil rakt in i en betongmur. Trumslagandet har slitet mer på honom än på trumskinnen och med naglarna har han försökt hålla kvar en försvunnen tid. De sista takterna stångas fram likt av ett vilddjur inträngd i ett hörn utan hopp. Desillusionerad, övergiven och uppgiven tar karriären slut i samma hundradel musiken tystnar. Han är Keith Moon, han är John Bonham, han är en sprucken cymbal.
Kvar i den dånande, kvävande tystnaden står gitarristen. Han lägger gitarren åt sidan och spatserar ut ur den unkna replokalen. Kliver över sina forna vapenbröders lik och seglar ut på en dimbeslöjad silvervind till ett liv av talk show-framträdanden, producent- och låtskrivarjobb för one-hit-wonder-artister och dyker ibland upp som en poserande kompgitarrist för något bidrag i Melodifestivalen. Hans yta är glamour och succé men han är ihålig likt en urna med bara askan kvar av den där minutens glupande hungriga, förgörande eld.
Tre martyrer, alla på sitt eget sätt. Hela drömmen, hela myten, hela mardrömmen genomlevdes - allt inom loppet av en minut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar