Schopenhauer verkar ha varit en gammal deppig filosof. Han pratade om hur olyckliga vi människor är som aldrig är glada och tacksamma när vi är friska men som beklagar oss över vår olycka då vi blir sjuka.
Han har ju en poäng där.
Själv brukar jag aldrig hurra över att jag inte har ont i min högra häl. Men då jag efter att ha dragit på mig skoskav efter en dags skidåkande förbannade jag skidpjäxan, människokroppens ömtåliga konstruktion osv.
Samtidigt är det ju dessa stunder som försätter oss i ett annat perspektiv och förmår oss upskatta vårt friska tillstånd. Så då jag nästa dag, efter lite tejpande och plåstrande, kom till rätta med problemet var jag en betydligt gladare skidåkare. Då susade jag fram över ändlösa, bländande vita vidder, likt en vidsträck öken och gled fram genom djupa barrskogar där solens gyllene strålar nyfiket kikade fram under de snötyngda granarnas lägsta grenar trots att skymningen sagt att det är läggdags för längesen.
Jublande glad bara för att inte känna något i höger häl. Hur många av er har jublat över det idag?
Så den gamle surgubben Schopenhauer såg nog mest bara allt från sin mörka sida. Dessutom handlar det väl helt enkelt om vad vi är vana vid. Är vi vana vid att vara friska är det ju inte konstigt att vi blir lite irriterade då vi helt plötsligt inte är det.
Det är ju som jag som kixar lite drygt hälften av mina forehandattacker. Andra pingisspelare blir ju säkert missnöjda då de kixar en viktig forehand då de är bortskämda med att inte göra det så ofta. Men jag som mer eller mindre tar för givet att höra en träaktig klang och se bollen fara iväg likt en komet i en vidsträck omloppsbana blir ju överlycklig och tackar någon högre pingisgud då bollen träffar racket där det är tänkt.
Slutfilosoferat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar