I Qatar spelas en stjärnspäckad Pro Tour. Jörgen Persson sopades av banan av den japanske pojkvaskern Mizutani och världens bäste för tillfället, Ma Long, skickades hem av den kinesiska pojkvaskern Xu Xin. Omtumlande nog så vi lämnar det där hän.
Det här är ett av mina absoluta favoritklipp på Youtube.
Varje lördag kan vi nu se artister á la Måns Zelmerlöv så slipade i mainstream, så strömlinjeformade och slätstrukna likt de runda stenarna på havets botten. Stylade med vita leenden, svärmorsblickar in i kameralinsen, mediatränade med behagliga röster som aldrig kallar på uppmärksamhet utan simmar diplomatiskt omkring i bakgrunden.
Tom Waits har en röst som är svårare att undvika. Försöker du spela den i bakgrunden medan du bakar bullar eller viker tvätt letar den upp dig och ger dig en smäll på käften. Det känns ungefär som att få stryk av ett rivjärn. Samtidigt passar den på att bränna dina bullar och svetta ner din tvätt.
Det finns ingen som Tom, han är en entertainer ut i fingertopparna. Han är sångare, pianist, gitarrist och skådespelare, han skriver teatermusik, filmmusik, musikaler och texter och har gett ut drygt 20 skivor. Han är ett unikum. Sedan den (r)evolutionerande Swordfishtrombones 1983 har Tom vandrat på en musikalisk stig som väldigt få andra musiker trampat på.
Här är han på besök hos David Letterman.
Först är han där som komiker med sin säregna humor. Letterman skrattar så han kiknar, publiken också. Jag med.
Sen visar han nästa sida, artisten, sångaren, låtskrivaren. Han framför sin låt Make it Rain. Den är kantig och vass, kirurgiskt taktfast, men samtidigt stapplande, kal och ödslig. Det är helt upp till Tom att blåsa liv i den.
Och som han gör det. Med en makalös inlevelse, energi och begåvning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar