Jag satt på cykeln med öronen fulla av Townes van Zandt (tipstack till Kinski) när det slog mig att jag personligen spelat in århundradets gatumusikframträdande. Huruvida snilleblixten hade med van Zandt att göra eller inte låter jag vara osagt men en snilleblixt var det oavsett.
Det var under ett besök i Barcelona som jag snubblade över en upplevelse man inte får vara med om varje dag. Det enda förevigandeverktyg jag hade till hands var min mobiltelefon, men det var ju bättre än inget.
Kvalitén är ju såklart beklämmande dålig men det går ändå att få en uppfattning av de två maskförsedda musikanterna i kåpa och hur det lät. Den ena hamrar fram rytmer med tummarna på någon form av oljefat och den andre strör ut melodislingor, först med en såg och sedan med en cello.
Klippet bryts då telefonens minne tog slut, annars hade jag stått och filmat där än idag. Hade det funnits jobbmöjligheter i någon butik på höravstånd från dessa hade jag tagit det jobbet med en gång.
tisdag 30 juni 2009
måndag 29 juni 2009
Kommer 1984 efter 2009?
Göteborgs kommun har beslutat att förbjuda gatumusik. Är det ett skämt? Nej. Gatumusiken ska bara vara tillåten på vissa platser utanför centrum på vissa tider. Har vi ockuperats av Nordkorea och blivit offer för en nyckfulls diktators infall? Har vi trillat ner i ett hål och vaknat upp i en George Orwell roman? Jag vet inte, det låter ju otroligt men inte mer otroligt än att politiker förbjuder gatumusik för att butiksanställda tycker det är tjatigt att höra samma låtar hela dagarna.
Vi har alltså en statsapparat som förbjuder folk att sjunga och spela musik offentligt. Vad blir det nästa gång? Vad finns det mer för fiffiga förbud som kan liva upp vårt samhälle?
Många artister har skrivit under en protest mot beslutet och uppmanar alla att ge sig ut och sjunga på gator och torg.
Idiotvind bidrar på sitt pyttelilla vis genom att för det första belöna beslutsfattarna med varsitt svartbälte i idioti. Dessa imbecilla idioter visar prov på en samhällsfarlig form av idioti som stinker totalitarism och som slagit in Göteborg på en väg som östtyska stasipolisen asfalterade. I alla fall hoppas jag att det handlar om idioti, alternativet är att det rör sig om ett gäng elaka, ondsinta människor som gömt en idolbild av Mussolini i sitt sammanträdesrum och som slår sina barn med spöknippen när de kommer hem från jobbet.
För det andra hyllar vi gatumusicerandet som ett avgörande bidrag till en stads liv, mänsklighet och skönhet. Här kommer ett framträdande av någon luggsliten gatumusikant som verkar ganska talangfull, han skulle kanske kunna bli något.
Vi har alltså en statsapparat som förbjuder folk att sjunga och spela musik offentligt. Vad blir det nästa gång? Vad finns det mer för fiffiga förbud som kan liva upp vårt samhälle?
Många artister har skrivit under en protest mot beslutet och uppmanar alla att ge sig ut och sjunga på gator och torg.
Idiotvind bidrar på sitt pyttelilla vis genom att för det första belöna beslutsfattarna med varsitt svartbälte i idioti. Dessa imbecilla idioter visar prov på en samhällsfarlig form av idioti som stinker totalitarism och som slagit in Göteborg på en väg som östtyska stasipolisen asfalterade. I alla fall hoppas jag att det handlar om idioti, alternativet är att det rör sig om ett gäng elaka, ondsinta människor som gömt en idolbild av Mussolini i sitt sammanträdesrum och som slår sina barn med spöknippen när de kommer hem från jobbet.
För det andra hyllar vi gatumusicerandet som ett avgörande bidrag till en stads liv, mänsklighet och skönhet. Här kommer ett framträdande av någon luggsliten gatumusikant som verkar ganska talangfull, han skulle kanske kunna bli något.
Tre dagar kvar...
Nu är det bara några dagar kvar till Thåström kommer till Göteborg och spelar på Trädgårdsföreningen. Thåström är ute på en liten turné tillsammans med Anna Ternheim. Dessutom inleds kvällen med ingen mindre än Freddie Wadling.
Jag blir riktigt sur och förbannad när jag tänker på att det finns folk som inte ska gå på en sån konsert.
Här på Idiotvind laddar vi nu ordentligt för det mest heliga vi svenskar har att skryta med - en Thåströmkonsert. Man har inte levt på riktigt innan man upplevt en konsert med den gode Joakim.
Första gången jag såg Thåström var på Röda Sten 1999, det var Thåströms stora comeback efter PLP-åren. Den stora återkomsten på svensk mark. Thåström sjöng på svenska igen, släppte ett nytt album på svenska och hade lika mycket energi som någonsin (om inte mer). Gamle hederlige Per Bjurman på Aftonbladet recenserade konserten och var fullkomligt lyrisk. Fem plus blev det och höjdpunkten enligt honom var då Thåström dammade av Staten & Kapitalet som han inte kört sedan Ebba Grön-åren.
Man vänjer sig ju så fort, blir bortskämd. Efter ett 90-tal då Thåström smugit omkring i något suggestivt skymningsland och producerat trasig industrirock och inte riktigt använt sin röst eller sin låtskrivarbegåvning. Ja, då trodde jag inte på att någonsin få se Thåström på scen, jag trodde definitivt inte få se honom spela riktigt bra jävla musik igen och jag trodde definitivt inte på att han skulle mangla ur sig gamla Imperiet- och Ebba-låtar i versioner som gjorde dem starkare och bättre än någonsin.
Det låter som en kliché, men jag hade faktiskt inte ens vågat drömma om något sådant.
Jag minns att det regnade och blåste på Röda Sten och var så ogästvänligt som bara en svensk sommar kan bli. Thåströms kollegor på Kalasturnén erbjöd bara en lång plågsam väntan, Weeping Willows och Petter, de förstärkte bara regnet, kylan, leran och eländet. Otåligheten gick att ta på, inte bara hos mig. Hela festivalen och självaste sommarkvällen väntade på Thåström.
Och så kom han då tillslut. Hela festivalområdet som tidigare varit en blöt utspridd samling människor med lite svajig musik i bakgrunden förvandlades till en enda kokande folkmassa som fanatiskt tryckte sig mot en scen som exploderade. Det var inte regnigt väder längre, det var inte blåsigt eller kallt, det var bara Thåström. Han fyllde varenda millimeter av konsertlokalen, från golv till tak, från vägg till vägg och det är så sabla imponerande på en utomhuskonsert.
Så Staten & Kapitalet i all ära. Men ett av mina största Thåströmögonblick någonsin var inledningen, första låten jag hörde honom spela live. Han kunde inte valt en bättre låt, tyvärr finns inte just det framträdandet på Youtube men samma låt, samma plats, mer skägg, fyra år senare:
Jag blir riktigt sur och förbannad när jag tänker på att det finns folk som inte ska gå på en sån konsert.
Här på Idiotvind laddar vi nu ordentligt för det mest heliga vi svenskar har att skryta med - en Thåströmkonsert. Man har inte levt på riktigt innan man upplevt en konsert med den gode Joakim.
Första gången jag såg Thåström var på Röda Sten 1999, det var Thåströms stora comeback efter PLP-åren. Den stora återkomsten på svensk mark. Thåström sjöng på svenska igen, släppte ett nytt album på svenska och hade lika mycket energi som någonsin (om inte mer). Gamle hederlige Per Bjurman på Aftonbladet recenserade konserten och var fullkomligt lyrisk. Fem plus blev det och höjdpunkten enligt honom var då Thåström dammade av Staten & Kapitalet som han inte kört sedan Ebba Grön-åren.
Man vänjer sig ju så fort, blir bortskämd. Efter ett 90-tal då Thåström smugit omkring i något suggestivt skymningsland och producerat trasig industrirock och inte riktigt använt sin röst eller sin låtskrivarbegåvning. Ja, då trodde jag inte på att någonsin få se Thåström på scen, jag trodde definitivt inte få se honom spela riktigt bra jävla musik igen och jag trodde definitivt inte på att han skulle mangla ur sig gamla Imperiet- och Ebba-låtar i versioner som gjorde dem starkare och bättre än någonsin.
Det låter som en kliché, men jag hade faktiskt inte ens vågat drömma om något sådant.
Jag minns att det regnade och blåste på Röda Sten och var så ogästvänligt som bara en svensk sommar kan bli. Thåströms kollegor på Kalasturnén erbjöd bara en lång plågsam väntan, Weeping Willows och Petter, de förstärkte bara regnet, kylan, leran och eländet. Otåligheten gick att ta på, inte bara hos mig. Hela festivalen och självaste sommarkvällen väntade på Thåström.
Och så kom han då tillslut. Hela festivalområdet som tidigare varit en blöt utspridd samling människor med lite svajig musik i bakgrunden förvandlades till en enda kokande folkmassa som fanatiskt tryckte sig mot en scen som exploderade. Det var inte regnigt väder längre, det var inte blåsigt eller kallt, det var bara Thåström. Han fyllde varenda millimeter av konsertlokalen, från golv till tak, från vägg till vägg och det är så sabla imponerande på en utomhuskonsert.
Så Staten & Kapitalet i all ära. Men ett av mina största Thåströmögonblick någonsin var inledningen, första låten jag hörde honom spela live. Han kunde inte valt en bättre låt, tyvärr finns inte just det framträdandet på Youtube men samma låt, samma plats, mer skägg, fyra år senare:
lördag 27 juni 2009
Finns det hopp?
Det är ju en helt ny Söderling man ser nu. Nu har det gått flera veckor utan att man kunnat se några återfall till den gamle Gnäll-Robin. Lugn, fokuserad, accepterar tveksamma domslut utan en min och trevlig, avslappnad och sympatisk på presskonferenserna.
Fast å andra sidan har han inte haft mycket att gnälla över heller.
Men nu är frågan, när Robin lyckats utvecklas och mogna, finns det hopp även för Gnäll-Jens?
Nu är ju Gnäll-Jens flera år äldre på pappret och ännu yngre än Robin var i skallen, så oddsen är väl inte så höga. Själv tror jag inte mycket på någon liknande utveckling hos Gnäll-Jens, jag har gett upp hoppet för länge, länge sedan.
Fast å andra sidan har han inte haft mycket att gnälla över heller.
Men nu är frågan, när Robin lyckats utvecklas och mogna, finns det hopp även för Gnäll-Jens?
Nu är ju Gnäll-Jens flera år äldre på pappret och ännu yngre än Robin var i skallen, så oddsen är väl inte så höga. Själv tror jag inte mycket på någon liknande utveckling hos Gnäll-Jens, jag har gett upp hoppet för länge, länge sedan.
fredag 26 juni 2009
Kondoleanser till en Messias
Det ter ju sig som något av ödets ironi att en av de få människor som rättmätigt kan bära upp titeln "Messias" inom musiken går och dör dagen efter det att jag sitter här och ropar på en ny Messias.
Är detta ännu ett tecken?
Michael Jacksons musik är väl inte riktigt min kopp te, (eller "my cup of meat", som vi Dylanfans säger) men stor respekt, det har han här på Idiotvind. Som liten, när man kunde se honom på toppen av sin karriär, var Michael Jackson det coolaste som fanns. Han definierade allt som var häftigt oavsett om han dök upp i helvit kostym och hatt, sin svartröda Thrillerjacka, de där vita underarmsbandagen eller pärlstrumporna. Det låg ett mytiskt skimmer över kasettbandet där jag hade "Bad" inspelat och jag minns att min bror läste sönder konvolutet till Dangerous. Alla i klassen övade på moonwalk i mellanstadiet.
Det var mycket som var övergjort och pretentiöst i texter och musikvideos och image. Men, som Henrik Schyffert slagit fast, hela 80-talet var fruktansvärt pretentiöst. Michael Jackson tog det så långt att han kommer undan med det.
Hans bortgång kom plötsligt men min spontana reaktion var mest lättnad, äntligen får den stackaren lite lugn och ro. Han har inte haft det lätt och jag har aldrig sett någon utväg, något lyckligt slut på vad som måste vara ett av de mest märkliga, skruvade och tragiska liv i mänsklighetens historia.
Idiotvind hyllar en odödlig legend med en av min barndoms favoritlåtar och favoritvideos.
Är detta ännu ett tecken?
Michael Jacksons musik är väl inte riktigt min kopp te, (eller "my cup of meat", som vi Dylanfans säger) men stor respekt, det har han här på Idiotvind. Som liten, när man kunde se honom på toppen av sin karriär, var Michael Jackson det coolaste som fanns. Han definierade allt som var häftigt oavsett om han dök upp i helvit kostym och hatt, sin svartröda Thrillerjacka, de där vita underarmsbandagen eller pärlstrumporna. Det låg ett mytiskt skimmer över kasettbandet där jag hade "Bad" inspelat och jag minns att min bror läste sönder konvolutet till Dangerous. Alla i klassen övade på moonwalk i mellanstadiet.
Det var mycket som var övergjort och pretentiöst i texter och musikvideos och image. Men, som Henrik Schyffert slagit fast, hela 80-talet var fruktansvärt pretentiöst. Michael Jackson tog det så långt att han kommer undan med det.
Hans bortgång kom plötsligt men min spontana reaktion var mest lättnad, äntligen får den stackaren lite lugn och ro. Han har inte haft det lätt och jag har aldrig sett någon utväg, något lyckligt slut på vad som måste vara ett av de mest märkliga, skruvade och tragiska liv i mänsklighetens historia.
Idiotvind hyllar en odödlig legend med en av min barndoms favoritlåtar och favoritvideos.
onsdag 24 juni 2009
I väntan på Messias
Ja, revolutionen måste onekligen vara nära. Det hoppas jag i alla fall. Det måste den vara.
När våra två största TV-kanaler lägger enorma resurser på att konkurrera om bästa allsången. Då vad de erbjuder oss i musikväg alltså är ett pensionärsnöje med dansbandsmostern Lotta Engberg i spetsen. Och när det väl blir en temakväll på gitarr får vi se luftgitarr och Steve Vai. Och så Melodifestivalen då. Och Bert Karlsson. Och Per Gessle.
Var är alla frustrerade ungdomar som inte identifierar sig i all denna vidriga smörja? Och var är frälsaren?
Var är han eller hon eller dom som kan frälsa oss och befria ungdomarnas frustration och otillfredsställda aptit på något nytt och eget. Var är efterträdaren till Elvis Presley, Chuck Berry, Jerry Lee Lewis och Little Richard?
Vilka skapar nästa ungdomsrevolution á la Beatles?
Vem kastar in musiken i verkligheten och verkligheten i musiken som Dylan gjorde i en tid då populärmusiken var små, söta, tillrättalagda låtar som How much is that doggie in the window? Nu är vi där igen!
Finns det några som kan göra med musikscenen vad punken gjorde på 70-talet, var är vår tids Sex Pistols och Ebba Grön?
Vår senaste frälsare, sett ur ett mer lokalt perspektiv, såg jag i Håkan Hellström. Han kom från ingenstans och tog landet med storm. Det var inte perfekt, inte alls, det var det som var grejen. Det var spontant, ärligt, det kändes och vi kände igen oss, vi kände igen oss alldeles vansinnigt. Men det var tio år sedan nu. Och det var en frälsare i ett vattenglas.
I de religiösa texternas rappakalja talas det ofta om hur frälsaren ska återkomma då världens tillstånd är som värst. Då helveteseldarna börjar bubbla genom markytan:
Så var är frälsaren?
Vi vill inte ha massa nya insnöade band som trixar och fixar för att hitta en egen lite udda variant på vad vi redan har hört. Vi vill ha en ny Messias som bara spontant reser sig upp och skriker ut vad vi alla känner men inte kan sätta ord och ton på. Världen är i akut behov av en ny Elvis, en ny Dylan, en ny Johnny Rotten, Sverige behöver en ny Thåström eller en ny Håkan.
O frälsare, visa ditt anlete, tala till oss, visa oss vägen och vi ska lägga mantlar och palmblad för dina steg och buga oss i hänförelse!
När våra två största TV-kanaler lägger enorma resurser på att konkurrera om bästa allsången. Då vad de erbjuder oss i musikväg alltså är ett pensionärsnöje med dansbandsmostern Lotta Engberg i spetsen. Och när det väl blir en temakväll på gitarr får vi se luftgitarr och Steve Vai. Och så Melodifestivalen då. Och Bert Karlsson. Och Per Gessle.
Var är alla frustrerade ungdomar som inte identifierar sig i all denna vidriga smörja? Och var är frälsaren?
Var är han eller hon eller dom som kan frälsa oss och befria ungdomarnas frustration och otillfredsställda aptit på något nytt och eget. Var är efterträdaren till Elvis Presley, Chuck Berry, Jerry Lee Lewis och Little Richard?
Vilka skapar nästa ungdomsrevolution á la Beatles?
Vem kastar in musiken i verkligheten och verkligheten i musiken som Dylan gjorde i en tid då populärmusiken var små, söta, tillrättalagda låtar som How much is that doggie in the window? Nu är vi där igen!
Finns det några som kan göra med musikscenen vad punken gjorde på 70-talet, var är vår tids Sex Pistols och Ebba Grön?
Vår senaste frälsare, sett ur ett mer lokalt perspektiv, såg jag i Håkan Hellström. Han kom från ingenstans och tog landet med storm. Det var inte perfekt, inte alls, det var det som var grejen. Det var spontant, ärligt, det kändes och vi kände igen oss, vi kände igen oss alldeles vansinnigt. Men det var tio år sedan nu. Och det var en frälsare i ett vattenglas.
I de religiösa texternas rappakalja talas det ofta om hur frälsaren ska återkomma då världens tillstånd är som värst. Då helveteseldarna börjar bubbla genom markytan:
"Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. (Joel 2:30-31)"Nu är vi där. Helvetet öppnade sig på Liseberg i måndags. Portarna till den undre världen slås upp på vid gavel varje år då Melodifestivalen färdas över landet likt apokalypsens fyra ryttare. Ur radio och TV pyr ständigt en tjock, fet, oljig svart rök ur som bara kan härstamma ur Hin Håles eviga eldar där de fördömda brinner i plåga. Flugornas Herre, underjordens härskare visar sitt onda tryne varje gång Christer Sjögren ler.
Så var är frälsaren?
Vi vill inte ha massa nya insnöade band som trixar och fixar för att hitta en egen lite udda variant på vad vi redan har hört. Vi vill ha en ny Messias som bara spontant reser sig upp och skriker ut vad vi alla känner men inte kan sätta ord och ton på. Världen är i akut behov av en ny Elvis, en ny Dylan, en ny Johnny Rotten, Sverige behöver en ny Thåström eller en ny Håkan.
O frälsare, visa ditt anlete, tala till oss, visa oss vägen och vi ska lägga mantlar och palmblad för dina steg och buga oss i hänförelse!
tisdag 23 juni 2009
Revolutionen måste vara nära
Jag såg i GP idag att vårt stolta, älskade Göteborg nu tagit upp kampen med huvudstaden på allvar. Jag menar, ska vi kunna kalla oss Sveriges framsida, staden där det händer, då måste vi ju ha en bättre allsång än vad Stockholm kan erbjuda. Eller hur? Det är ju det som är måttet på ett välmående kulturellt stadsliv.
Men, så fel det blir. Så vansinnigt galet det går. Lotta Engberg som allsångsledare? Nanne Grönwall, Christer Sjögren och Idol-Ola som gäster? Jag hade inte kunnat sätta ihop en mer skräckinjagande lista om jag försökte. Jag menar, fy fan! Christer Sjögren är ju sliskigare och slemmigare än den där proppen som satt i mitt handfatsavlopp.
Allsång är ju något otroligt löjligt, klämkäckt, tantigt, fjantigt och klantigt. Men varför göra det värre än vad det redan är? Göteborg skulle ju kunna revolutionera allsångskonceptet. Allsång förutsätter väl inte att scenen ska fyllas med ihåliga, äckliga skämt till artister och att åskådarplatserna ska fyllas med gamla tanter i somriga klänningar i pastellfärger och tragiskt desillusionerade ungdomar.
Varför inte göra något annat?
Sätt in Ulf Dageby som allsångsledare.
Bjud in lite göteborgsartister, servera billig öl till publiken och ta bort sittplatserna så kan vi skapa en äkta göteborgsk anda där hamnberusade göteborgare skrålar med i gamla proggklassiker.
Plocka in några go'a band och kör allsångsrock till Highway to Hell och We're not gonna take it.
Ge svenska folket något annat än samma gamla vanliga uttjatade artister utan musikala visioner som dyker upp i TV-program efter TV-program. Och ta bort den där jävla Lotta Engberg och lås in Slisk-Christer någonstans.
Men, så fel det blir. Så vansinnigt galet det går. Lotta Engberg som allsångsledare? Nanne Grönwall, Christer Sjögren och Idol-Ola som gäster? Jag hade inte kunnat sätta ihop en mer skräckinjagande lista om jag försökte. Jag menar, fy fan! Christer Sjögren är ju sliskigare och slemmigare än den där proppen som satt i mitt handfatsavlopp.
Allsång är ju något otroligt löjligt, klämkäckt, tantigt, fjantigt och klantigt. Men varför göra det värre än vad det redan är? Göteborg skulle ju kunna revolutionera allsångskonceptet. Allsång förutsätter väl inte att scenen ska fyllas med ihåliga, äckliga skämt till artister och att åskådarplatserna ska fyllas med gamla tanter i somriga klänningar i pastellfärger och tragiskt desillusionerade ungdomar.
Varför inte göra något annat?
Sätt in Ulf Dageby som allsångsledare.
Bjud in lite göteborgsartister, servera billig öl till publiken och ta bort sittplatserna så kan vi skapa en äkta göteborgsk anda där hamnberusade göteborgare skrålar med i gamla proggklassiker.
Plocka in några go'a band och kör allsångsrock till Highway to Hell och We're not gonna take it.
Ge svenska folket något annat än samma gamla vanliga uttjatade artister utan musikala visioner som dyker upp i TV-program efter TV-program. Och ta bort den där jävla Lotta Engberg och lås in Slisk-Christer någonstans.
måndag 22 juni 2009
Renovering
I samband med det längsta uppehållet i bloggens historia tyckte jag att det var dags för en liten förändring av bloggens yttre skepnad. Jag vet inte vad ni säger, blev det för svart och mörkt kanske? Det är ju inte meningen att bloggen ska utgöra något mörkt och dystert hörn i bloggvärlden. Det är bara det att jag tycker att alla andra färger än svart, vitt och grått är alldeles för färgglada, skrikiga och fula.
Bilden som nu pryder bloggens rubrikfält är tagen i Maj 1966 av min favorit bland Dylanfotograferna, Barry Feinstein. För mig räcker det med att se de nikotingula fingrarna med långa naglar på högerhanden och välklippta naglar på vänstern för att strängarna de slagit an och raderna de skrivit ner ska få liv och börja eka inne i huvudet.
Eftersom bloggen nu funnits ett tag och hunnit publicera 395 inlägg har jag också lagt till en sökfunktion där man kan söka efter vad som tidigare skrivits i bloggen. Tjänsten kallas Idiotsök och finns i högerkolumnen. Hur har man klarat sig utan den innan, liksom?
Bilden som nu pryder bloggens rubrikfält är tagen i Maj 1966 av min favorit bland Dylanfotograferna, Barry Feinstein. För mig räcker det med att se de nikotingula fingrarna med långa naglar på högerhanden och välklippta naglar på vänstern för att strängarna de slagit an och raderna de skrivit ner ska få liv och börja eka inne i huvudet.
Eftersom bloggen nu funnits ett tag och hunnit publicera 395 inlägg har jag också lagt till en sökfunktion där man kan söka efter vad som tidigare skrivits i bloggen. Tjänsten kallas Idiotsök och finns i högerkolumnen. Hur har man klarat sig utan den innan, liksom?
Andra sidan av Dylanmyntet
Men alla Dylans stora verk har ju inte kommit till i stunder på den undre halvan av humörskalan. Långt ifrån. Dylan öser ur alla kreativitetens källor och då han började sparka in dörrar i början på 60-talet gjorde han det lika mycket med humor som med svårmod...
...Talkin' World War III Blues, I Shall be Free, I Shall be Free No. 10, If You Gotta Go (Go Now), Talkin' John Birch Paranoid Blues, Motorpsycho Nightmare, Bob Dylans 115th Dream och Talkin' Bear Mountain Picnic Massacre Blues är alla låtar med humorn i centrum med förmågan att få sina lyssnare att bryta ut i spontana skrattattacker...
...här i Philharmonic Hall 1964 lättar Dylan upp stämningen med sin nidsång om John Birch Society, ett sällskap som inriktade sig på att leta efter kommunister i USA. Det går inte att ta miste på publikens reaktioner...
... senare dolde Dylan humorn i lite mer förtäckta former. Dagens Dylan använder sig av mer humor än någonsin och tycks ha makalöst roligt då han skriver och spelar in sina låtar även om humorn är av det mer underfundiga slaget som gör att vi lyssnare brister ut i skratt med allt från ett par minuter till ett par års fördröjning beroende på hur snabbtänkta vi är.
...Talkin' World War III Blues, I Shall be Free, I Shall be Free No. 10, If You Gotta Go (Go Now), Talkin' John Birch Paranoid Blues, Motorpsycho Nightmare, Bob Dylans 115th Dream och Talkin' Bear Mountain Picnic Massacre Blues är alla låtar med humorn i centrum med förmågan att få sina lyssnare att bryta ut i spontana skrattattacker...
...här i Philharmonic Hall 1964 lättar Dylan upp stämningen med sin nidsång om John Birch Society, ett sällskap som inriktade sig på att leta efter kommunister i USA. Det går inte att ta miste på publikens reaktioner...
... senare dolde Dylan humorn i lite mer förtäckta former. Dagens Dylan använder sig av mer humor än någonsin och tycks ha makalöst roligt då han skriver och spelar in sina låtar även om humorn är av det mer underfundiga slaget som gör att vi lyssnare brister ut i skratt med allt från ett par minuter till ett par års fördröjning beroende på hur snabbtänkta vi är.
söndag 21 juni 2009
Knepig paradox
Det är fascinerande att då de flesta människor drabbas av motgångar och sätter sig och tjurar i självömkan finns det ett fåtal som använder tiden åt att skapa stor konst.
Ibland kallas "Blood on the Tracks" för Dylans skillsmässoalbum. Det känns lite som att kalla Gudfadern för en "pang-pang-film" - det stämmer till en liten del men är en vårdslöst generaliserad, endimensionell bild av något som är mycket större.
Jag vet att jag tidigare citerat Clinton Heylin då han säger att efter 10 genomlyssningar av The Beatles "White Album" så kan han det, men efter 100 genomlyssningar av "Blood on the Tracks" så har han fortfarande inte lyckats greppa det. Det ger en så fin bild av hur ett Dylanalbum fungerar.
Men visst, Dylan gick igenom en tuff tid då låtarna till "Blood on the Tracks" skapades. Många människor, inklusive undertecknad, skulle i samma situation inte vara tillräckligt kreativa och företagsamma för att koka ett ägg. Men Dylan använde sin situation för att komponera ett drygt dussin låtar och satte ihop ett album som än idag står som ett av tidernas mest inflytelserika.
Det sätter ju dock oss Dylanfans i en jobbig sits. Ska vi gå och hoppas på att Dylan, vår store idol, ska bli olycklig? Jag menar, 1997 gjorde han ju en ny comeback med ännu ett fullkomligt mästerligt album, "Time out of Mind", i samband med vad som verkar ha varit en livskris.
Det finns ju fler exempel. Jag är ingen konstkännare men Vincent van Gogh var ju ingen muntergök han heller när han satt och målade sina solrosor om jag förstått saken rätt.
Ibland kallas "Blood on the Tracks" för Dylans skillsmässoalbum. Det känns lite som att kalla Gudfadern för en "pang-pang-film" - det stämmer till en liten del men är en vårdslöst generaliserad, endimensionell bild av något som är mycket större.
Jag vet att jag tidigare citerat Clinton Heylin då han säger att efter 10 genomlyssningar av The Beatles "White Album" så kan han det, men efter 100 genomlyssningar av "Blood on the Tracks" så har han fortfarande inte lyckats greppa det. Det ger en så fin bild av hur ett Dylanalbum fungerar.
Men visst, Dylan gick igenom en tuff tid då låtarna till "Blood on the Tracks" skapades. Många människor, inklusive undertecknad, skulle i samma situation inte vara tillräckligt kreativa och företagsamma för att koka ett ägg. Men Dylan använde sin situation för att komponera ett drygt dussin låtar och satte ihop ett album som än idag står som ett av tidernas mest inflytelserika.
Det sätter ju dock oss Dylanfans i en jobbig sits. Ska vi gå och hoppas på att Dylan, vår store idol, ska bli olycklig? Jag menar, 1997 gjorde han ju en ny comeback med ännu ett fullkomligt mästerligt album, "Time out of Mind", i samband med vad som verkar ha varit en livskris.
Det finns ju fler exempel. Jag är ingen konstkännare men Vincent van Gogh var ju ingen muntergök han heller när han satt och målade sina solrosor om jag förstått saken rätt.
torsdag 18 juni 2009
Dylandammen däms upp
Ibland dalar bloggen i prioriteringslistan. Men behovet att prata om Dylan lär överstiga alla hinder när som helst.
Jag har precis spenderat drygt två timmar framför TV:n, förmodligen med ett lätt lobotomerat ansiktsuttryck. Någon av våra eminenta TV-kanaler söker deltagare till en ny omgång av Paradise Hotel. Jag tänkte jag skulle söka dit, hotellet såg jättefint ut. Så nu ligger allt fokus på mitt ansökningsbrev.
Jag har precis spenderat drygt två timmar framför TV:n, förmodligen med ett lätt lobotomerat ansiktsuttryck. Någon av våra eminenta TV-kanaler söker deltagare till en ny omgång av Paradise Hotel. Jag tänkte jag skulle söka dit, hotellet såg jättefint ut. Så nu ligger allt fokus på mitt ansökningsbrev.
söndag 14 juni 2009
Vad hände SVT?
Jag brukar vara oerhört positivt inställd till vår statliga television men nu vet jag inte vad det tagit åt SVT. Någonstans i dess många tankesmedjor föddes uppenbarligen idén att en lördagskväll skulle ägnas åt gitarren. Så långt allt väl, men därefter gick allt snett. Vi besvikna tittare satt och kliade oss i huvudena och tvingades ibland t.o.m. stänga av ljudet.
Det värsta var nog inte konserten med "världens bästa akustiska gitarrist". En man som, uppenbarligen med stor fingerfärdighet stod och trallade fram bl.a. gamla Beatlesklassiker som When I'm Sixty-Four m.m.
Det värsta var inte heller dokumentären om de förvirrade själar som fått för sig att de kunde spela luftgitarr bättre än övriga mänskligheten. Den var underhållande men samtidigt förvirrande märklig då de, vid en första anblick, fullt friska männen åkte på träningsläger och reste tvärs över jordklotet för VM i luftgitarr.
Det värsta var inte heller den irriterande dåliga kavalkad av musikvideos de avslutade gitarrnatten med. Även om vi tittare förtvivlat letade efter vilka gitarrkvalitéer de hade baserat sig på i valet av låtar.
Det värsta var inte ens då Yngwie Malmsteen dök upp i rutan och än en gång lyckades med konstycket med att säga saker som var dummare än vad han ser ut. Jag blir lika förbluffad varje gång.
Det värsta var den långa "legendariska" konserten med "världens bästa rockgitarrister". Där förväntades vi tittare stå ut med 90 minuters gitarrdiarré då framförallt Joe Satriani och Steve Vai åmade sig med sina gitarrer iklädda läder, glitter, kedjor och hål.
Dokumentären om Robert Johnson som följde den överbriljerande superegoshowen visade med all önskvärd tydlighet skillnaden på att kunna spela gitarr och att kunna spela gitarr med känsla. Tyvärr föll den lite på allt grävande i människan Robert Johnson istället för att fokusera på musikern Robert Johnson.
Förutom inslaget om Robert Johnson räddades kvällen en aning med den hyfsade dokumentären Guitar Heroes som ingår i en serie musikdokumentärer under namnet "History of Rock n' Roll". Men dokumentären är gammal och har visats förr. Sen räddades så klart kvällen av att SVT även slängde in videon till Bob Dylans Subterranean Homesick Blues även om det var väldigt svårt att koppla den till kvällens gitarrtema.
Så vad ville egentligen SVT visa? Vad tyckte de att de hade att komma med? Är det bara jag som ställer mig kritisk inför deras satsning?
Det värsta var nog inte konserten med "världens bästa akustiska gitarrist". En man som, uppenbarligen med stor fingerfärdighet stod och trallade fram bl.a. gamla Beatlesklassiker som When I'm Sixty-Four m.m.
Det värsta var inte heller dokumentären om de förvirrade själar som fått för sig att de kunde spela luftgitarr bättre än övriga mänskligheten. Den var underhållande men samtidigt förvirrande märklig då de, vid en första anblick, fullt friska männen åkte på träningsläger och reste tvärs över jordklotet för VM i luftgitarr.
Det värsta var inte heller den irriterande dåliga kavalkad av musikvideos de avslutade gitarrnatten med. Även om vi tittare förtvivlat letade efter vilka gitarrkvalitéer de hade baserat sig på i valet av låtar.
Det värsta var inte ens då Yngwie Malmsteen dök upp i rutan och än en gång lyckades med konstycket med att säga saker som var dummare än vad han ser ut. Jag blir lika förbluffad varje gång.
Det värsta var den långa "legendariska" konserten med "världens bästa rockgitarrister". Där förväntades vi tittare stå ut med 90 minuters gitarrdiarré då framförallt Joe Satriani och Steve Vai åmade sig med sina gitarrer iklädda läder, glitter, kedjor och hål.
Dokumentären om Robert Johnson som följde den överbriljerande superegoshowen visade med all önskvärd tydlighet skillnaden på att kunna spela gitarr och att kunna spela gitarr med känsla. Tyvärr föll den lite på allt grävande i människan Robert Johnson istället för att fokusera på musikern Robert Johnson.
Förutom inslaget om Robert Johnson räddades kvällen en aning med den hyfsade dokumentären Guitar Heroes som ingår i en serie musikdokumentärer under namnet "History of Rock n' Roll". Men dokumentären är gammal och har visats förr. Sen räddades så klart kvällen av att SVT även slängde in videon till Bob Dylans Subterranean Homesick Blues även om det var väldigt svårt att koppla den till kvällens gitarrtema.
Så vad ville egentligen SVT visa? Vad tyckte de att de hade att komma med? Är det bara jag som ställer mig kritisk inför deras satsning?
lördag 13 juni 2009
Skuggpingis
Vid en första anblick kan det tyckas avslaget med en Pro Tour utan kineser. Men man kan ju vända på det och med intresse studera vilka som träder fram ur den kolossala kinesiska skuggan och passar på att visa upp sina begåvningar.
Kenta Matsudaira körde över Petr Korbel igår, 4-0. Idag hade han 3-1 på Kaii Yoshida men den äldre pennfattade japanen vände. Tronskiftet i Japan får vänta - men det handlar nog bara om veckor.
Intressanta kvartsfinaler. Den övre halvan består av två koreaner och två japaner. Joo Se Hyuk mot Yoshida och Mizutani mot Oh Sang Eun. Joo mot Mizutani i semi? Eller är Oh fortfarande ett nummer för stort för den unge japanen?
Den undre halvan består av en österrikare och tre tyskar. Schlager mot Bastian Steger och så ungdomsmötet Ovtcharov mot Patrick Baum. Tyskarna imponerar som Europas överlägsna pingismakt men Dima får möta Österrike i sin semifinal?
Schlager får spela bra för att slå Ovtcharov men gör han det skulle finalen kunna bli en repris på VM-finalen i Paris 2003...
Kenta Matsudaira körde över Petr Korbel igår, 4-0. Idag hade han 3-1 på Kaii Yoshida men den äldre pennfattade japanen vände. Tronskiftet i Japan får vänta - men det handlar nog bara om veckor.
Intressanta kvartsfinaler. Den övre halvan består av två koreaner och två japaner. Joo Se Hyuk mot Yoshida och Mizutani mot Oh Sang Eun. Joo mot Mizutani i semi? Eller är Oh fortfarande ett nummer för stort för den unge japanen?
Den undre halvan består av en österrikare och tre tyskar. Schlager mot Bastian Steger och så ungdomsmötet Ovtcharov mot Patrick Baum. Tyskarna imponerar som Europas överlägsna pingismakt men Dima får möta Österrike i sin semifinal?
Schlager får spela bra för att slå Ovtcharov men gör han det skulle finalen kunna bli en repris på VM-finalen i Paris 2003...
fredag 12 juni 2009
"Imperiet ska segra tralala-ha-ha!"
Johan Lindqvist skriver i sin recension av Imperiets samlingsbox som släpptes i dagarna;
"Som all bra band var Imperiet ett band av sin tid. De skulle bara kunna finnas och fungera just då, just där. I glappet mellan punken och grungen. Eller med svenska perspektiv; mellan Gyllene Tider och Roxette."
Jag vill inte säga emot honom. Men det ger ju ett svindlande deprimerande perspektiv på svensk musikhistoria. Ett av Sveriges mest angelägna band fungerade alltså som en pausfågel i glappet mellan Per Gessles två projekt? Thåström gavs plats på scen därför att Per Gessle tog några års semester och för att Björn & Benny hade fullt upp med att vältra sig i sina miljoner?
Nej, så hemskt kan det inte vara. Thåström gjorde sig plats. Men visst ligger det något i vad han skriver, de skulle bara kunna fungera just då. Det är det som är så fascinerande med Imperiet. Det är omöjligt att klassificera dem. Rock, synth, pop, punk, de tolkade Bellman, Taube, Wreesvijk, Kurt Weill, de var politiska, de var poetiska, kontroversiella, deprimerande och stundtals pretentiösa. Allt var egentligen en enda röra och hela Imperietprojektet kanske borde varit ambitiöst fiasko om det inte vore för att de helt enkelt gjorde så sabla bra låtar, sak samma vilken musikstil eller vilka instrument de använde.
Och för att en unik form av magi blixtrar till varje gång Thåström kliver upp på en scen.
Poeten Bruno K Öijer skriver i boxen "utan Thåström hade det här landet varit så oändligt mycket mer fegt, obegåvat, tyst och fult!"
Sant.
"Som all bra band var Imperiet ett band av sin tid. De skulle bara kunna finnas och fungera just då, just där. I glappet mellan punken och grungen. Eller med svenska perspektiv; mellan Gyllene Tider och Roxette."
Jag vill inte säga emot honom. Men det ger ju ett svindlande deprimerande perspektiv på svensk musikhistoria. Ett av Sveriges mest angelägna band fungerade alltså som en pausfågel i glappet mellan Per Gessles två projekt? Thåström gavs plats på scen därför att Per Gessle tog några års semester och för att Björn & Benny hade fullt upp med att vältra sig i sina miljoner?
Nej, så hemskt kan det inte vara. Thåström gjorde sig plats. Men visst ligger det något i vad han skriver, de skulle bara kunna fungera just då. Det är det som är så fascinerande med Imperiet. Det är omöjligt att klassificera dem. Rock, synth, pop, punk, de tolkade Bellman, Taube, Wreesvijk, Kurt Weill, de var politiska, de var poetiska, kontroversiella, deprimerande och stundtals pretentiösa. Allt var egentligen en enda röra och hela Imperietprojektet kanske borde varit ambitiöst fiasko om det inte vore för att de helt enkelt gjorde så sabla bra låtar, sak samma vilken musikstil eller vilka instrument de använde.
Och för att en unik form av magi blixtrar till varje gång Thåström kliver upp på en scen.
Poeten Bruno K Öijer skriver i boxen "utan Thåström hade det här landet varit så oändligt mycket mer fegt, obegåvat, tyst och fult!"
Sant.
torsdag 11 juni 2009
Deffdominans och dramatik
Verkligheten har närmat sig framtidshoppet och bloggfavoriten Kenta Matsudaira. Efter sin sagolika VM-turnering där han trotsade alla pingisens grundlagar kvalade han idag för att ta sig in i huvudturneringen i Japan Open. Efter en komfortabel första seger mot unge fransmannen Gauzy väntade sedan en lite marigare match.
Kenta vann mot sydkorenen Jung Young Sik med 19-17 i sjunde avgörande set. Vi kan bara ana oss till den dramatik som döljer sig bakom de siffrorna.
Även Koki Niwa, 14-åringen som också gjorde succé i VM, tog sig vidare ur kvalet.
Intressant att notera är att i turneringen, som kryllar av Japaner, är en deff toppseedad på både dam och herrsidan. Kineserna deltar inte, en del andra stora namn saknas också, så herrarnas lottning toppas av fantomdeffen Joo Se Hyuk som innehar en mer eller mindre religiös status här på Idiotvind. På damsidan är det bollplanket med forehandsmashen Park Mi Young som är högst rankad.
Kan det bli en Sydkoreansk deffstorslam i Japan? Kan Kenta upprepa sin prestation från VM?
Kenta vann mot sydkorenen Jung Young Sik med 19-17 i sjunde avgörande set. Vi kan bara ana oss till den dramatik som döljer sig bakom de siffrorna.
Även Koki Niwa, 14-åringen som också gjorde succé i VM, tog sig vidare ur kvalet.
Intressant att notera är att i turneringen, som kryllar av Japaner, är en deff toppseedad på både dam och herrsidan. Kineserna deltar inte, en del andra stora namn saknas också, så herrarnas lottning toppas av fantomdeffen Joo Se Hyuk som innehar en mer eller mindre religiös status här på Idiotvind. På damsidan är det bollplanket med forehandsmashen Park Mi Young som är högst rankad.
Kan det bli en Sydkoreansk deffstorslam i Japan? Kan Kenta upprepa sin prestation från VM?
onsdag 10 juni 2009
Dubbelnatur?
När man tänker på det, hur kom han undan med den där discodängan?
Han som stod likt rockens urfader med knuten näve, jeansväst och pannband och vrålade ut sin samhällskritiska Born in the USA...
...som ledde sitt månghövdade E Street Band genom storslagna rockepos som Backstreets och Jungeland...
...som knockade publiken med energibomben Born to Run...
...och som hypnotiserade sina åhörare med rockballader som Thunder Road där texternas kombination av djup och enkel vardagsrealism kröp in i ryggmärgen hos varje lyssnare...
...under samma konserter plockade han alltså fram discokulan, började vicka på höfterna och sjunga om glädjen i dansandet. Det känns lite som om Dylan skulle välja att sjunga Hej, hej Monika på sitt nästa Sverigebesök.
Men det bor kanske en liten discokung i Bruce. Vi får inte glömma att det är han som ligger bakom Because the Night som Patti Smith fick en hit med 1978. Nu har tydligen något lallande fån gjort en cover på låten med ett sådant där data-techno-dance-beat-dunk-dunk som förpestar hela vår musikvärld likt digerdöden. Personligen skulle jag hellre skära ut mina knäslålar med en valnöt än skända gamla låtar med det där giftet.
Hur som helst, Because the Night är ju också långt ifrån den musik och de texter vi förknippar med the Boss och som hos oss 80-talister gav honom rollen som Fader Rock på samma sätt som Elvis kanske var Kungen av Rock för 40-talisterna, så uppenbarligen har han fler sidor. Det var det jag ville ha sagt tror jag.
Jag tappade bort mig lite, det blev för många sidospår, är det någon som har något att tillägga?
Han som stod likt rockens urfader med knuten näve, jeansväst och pannband och vrålade ut sin samhällskritiska Born in the USA...
...som ledde sitt månghövdade E Street Band genom storslagna rockepos som Backstreets och Jungeland...
...som knockade publiken med energibomben Born to Run...
...och som hypnotiserade sina åhörare med rockballader som Thunder Road där texternas kombination av djup och enkel vardagsrealism kröp in i ryggmärgen hos varje lyssnare...
...under samma konserter plockade han alltså fram discokulan, började vicka på höfterna och sjunga om glädjen i dansandet. Det känns lite som om Dylan skulle välja att sjunga Hej, hej Monika på sitt nästa Sverigebesök.
Men det bor kanske en liten discokung i Bruce. Vi får inte glömma att det är han som ligger bakom Because the Night som Patti Smith fick en hit med 1978. Nu har tydligen något lallande fån gjort en cover på låten med ett sådant där data-techno-dance-beat-dunk-dunk som förpestar hela vår musikvärld likt digerdöden. Personligen skulle jag hellre skära ut mina knäslålar med en valnöt än skända gamla låtar med det där giftet.
Hur som helst, Because the Night är ju också långt ifrån den musik och de texter vi förknippar med the Boss och som hos oss 80-talister gav honom rollen som Fader Rock på samma sätt som Elvis kanske var Kungen av Rock för 40-talisterna, så uppenbarligen har han fler sidor. Det var det jag ville ha sagt tror jag.
Jag tappade bort mig lite, det blev för många sidospår, är det någon som har något att tillägga?
Sitt inte där och var tråkig!
Jag slår vad om att ni blev lika sugna som jag på att få se och höra Dancing in the Dark men så har Youtube lagt in någon sabla spärr så den inte går att se. Men ingen fara på taken, Idiotvind har letat upp den.
Jag har röjt undan möblerna, rullat ihop mattan, vridit upp volymen och satt upp en lapp i trappuppgången:
Jag har röjt undan möblerna, rullat ihop mattan, vridit upp volymen och satt upp en lapp i trappuppgången:
Mellan 17:45 och 17:50 kommer jag spela Dancing in the Dark på hög volym. Jag kommer dansa den där sidledsdansen med armpendlingar som Bruce och Courtney gör så snyggt och även gå runt med Bossens bredaxlade, taktfasta, knäknyckande steg. Det kan medföra en del buller och skakningar, jag ber om ursäkt för detta och hoppas ni har överseende.
Nu kör vi, sitt inte där och var tråkig!P.S Kom inte och stör, jag dansar bara ensam D.S
Med vänliga hälsningar
Lägenhet #39
tisdag 9 juni 2009
Liseberg och dansgolv
Jag läste att någon av alla livsfarliga åkattraktioner på nöjesparken för självmordsbenägna, Liseberg, havererat och ett gäng stackars människor som får skylla sig själva suttit fast i några små vagnar på en högt belägen plats.
Själv skulle jag aldrig komma på tanken att sätta mig i någon av de där maskinerna. Tyvärr är världen full av människor som tror att det går att det med övertalning få oss principfasta människor att kasta våra principer.
Förmodligen är det samma människor som ute på nattklubbarna kommer fram, jobbigt käcka och glada, och ska övertala en upp på dansgolvet. "Kom igen, det är ju partaj, upp och dansa, sitt inte här och var tråkig!"
Det biter inte på dem när jag försöker förklara att det är under min värdighet att stå och studsa i otakt till "ABC, du är mina tankar".
Det hjälper inte att säga att inte en muskelfiber i min kropp känner något behov av att röra på sig då de hör taktfast, elektroniskt dån.
Dom lyssnar inte ens när jag redogör för dem att enda gången jag dansar är när det spelas Dancing in the Dark med Bruce Springsteen för då kan jag dansa som Bruce och Cortney Cox gör när han dragit upp henne på scen i låtens musikvideo.
Jag önskar att folk inte var envisa och dumma på samma gång.
Själv skulle jag aldrig komma på tanken att sätta mig i någon av de där maskinerna. Tyvärr är världen full av människor som tror att det går att det med övertalning få oss principfasta människor att kasta våra principer.
Förmodligen är det samma människor som ute på nattklubbarna kommer fram, jobbigt käcka och glada, och ska övertala en upp på dansgolvet. "Kom igen, det är ju partaj, upp och dansa, sitt inte här och var tråkig!"
Det biter inte på dem när jag försöker förklara att det är under min värdighet att stå och studsa i otakt till "ABC, du är mina tankar".
Det hjälper inte att säga att inte en muskelfiber i min kropp känner något behov av att röra på sig då de hör taktfast, elektroniskt dån.
Dom lyssnar inte ens när jag redogör för dem att enda gången jag dansar är när det spelas Dancing in the Dark med Bruce Springsteen för då kan jag dansa som Bruce och Cortney Cox gör när han dragit upp henne på scen i låtens musikvideo.
Jag önskar att folk inte var envisa och dumma på samma gång.
Akustisk briljans
På tal om "Blood on the Tapes"...
...lika obekväm som Dylan tycks vara med den elektriska gitarren, lika hemtam är han med den akustiska. Han tycks kunna få ut precis den stämning han vill hur de sex strängarna. Det blir väl kanske aldrig tydligare än under en av de akustiska versionerna av Idiot Wind som innehåller mer vemod och mindre av den vrede som kom att prägla den slutgiltiga albumversionen.
Dylan lyckas skapa ett eko till sina ackord. Det första ackordet slås an, hänger kvar, ekar mellan de känsliga fingertopparna. Ekot bryts av nästa ackord som klingar högre upp i skalan, även det tillåts lyssna till sitt eget eko, det tredje lite lägre ackordet hinner bara studsa någon enstaka gång innan tonerna kastas långt ner i oktavtrappan och slår an rytmen. Ekot från den dramatiska inledningen ekar sedan sakta ut i väntan på de första orden.
Jag skulle kunna flumma ut fullkomligt om hur de där inledande tonerna sätter stämningen för låten och hur de liksom berättar samma saker som de kommande orden gör. Men det finns ju ingen anledning när versionen finns på Youtube.
Dylans sagolika strängpoesi fortsätter genom hela låten men det är lätt att tappa bort den bakom den fantastiska, brutala och bedövande text som växer fram och som (precis som gitarrspelet) tilltar i styrka och i omfattning.
...lika obekväm som Dylan tycks vara med den elektriska gitarren, lika hemtam är han med den akustiska. Han tycks kunna få ut precis den stämning han vill hur de sex strängarna. Det blir väl kanske aldrig tydligare än under en av de akustiska versionerna av Idiot Wind som innehåller mer vemod och mindre av den vrede som kom att prägla den slutgiltiga albumversionen.
Dylan lyckas skapa ett eko till sina ackord. Det första ackordet slås an, hänger kvar, ekar mellan de känsliga fingertopparna. Ekot bryts av nästa ackord som klingar högre upp i skalan, även det tillåts lyssna till sitt eget eko, det tredje lite lägre ackordet hinner bara studsa någon enstaka gång innan tonerna kastas långt ner i oktavtrappan och slår an rytmen. Ekot från den dramatiska inledningen ekar sedan sakta ut i väntan på de första orden.
Jag skulle kunna flumma ut fullkomligt om hur de där inledande tonerna sätter stämningen för låten och hur de liksom berättar samma saker som de kommande orden gör. Men det finns ju ingen anledning när versionen finns på Youtube.
Dylans sagolika strängpoesi fortsätter genom hela låten men det är lätt att tappa bort den bakom den fantastiska, brutala och bedövande text som växer fram och som (precis som gitarrspelet) tilltar i styrka och i omfattning.
måndag 8 juni 2009
En ljudtrailer med ett kopiöst flyt
En del lyssnar på valsång, andra tar en skogspromenad, vissa fuskar med kemiska substanser. Jag kan för mitt liv inte komma på något mer avslappnande och tröstande än att lyssna till Dylans egensinninga, rullande, böljande gitarr och sång från bootlegen "Blood on the Tapes". Musiken är så flytande, mjuk och varm, ackorden rullar ut och tumlar om varandra i en aldrig slutande cirkel på ett sätt vars like jag aldrig hört.
Sången och orden rinner ut på samma ohejdbara sätt i urtypen för vad som kommit att kallas ett "Dylanskt flow". Och radernas sista stavelser böjer Dylan till en aning, drar ut dem och gör musiken ännu mildare och mer melodisk.
Många av låtarna var från början oerhört mycket mer akustisk än vad de tillslut blev. De första New York inspelningarna som dök upp på bootlegen Blood on the Tapes är alla rent akustiska och skivan är en av de mest älskade bootlegskivorna i Dylanarkivet. Många menar t.o.m. att de ursprungliga inspelningarna är bättre än vad som gavs ut officiellt på "Blood on the Tracks".
Det finns bedrövligt lite från Blood on the Tapes på Youtube så jag satte ihop en egen liten trailer. Här dyker bl.a. ett litet stycke av Up to me upp, en låt som aldrig kom med på den slutgiltiga versionen av Blood on the Tracks. Värdefull kuriosa: Rasslandet och de små knäppningarna som hörs på Tangled up in Blue är knapparna på Dylans jacka som slår mot gitarren.
Sången och orden rinner ut på samma ohejdbara sätt i urtypen för vad som kommit att kallas ett "Dylanskt flow". Och radernas sista stavelser böjer Dylan till en aning, drar ut dem och gör musiken ännu mildare och mer melodisk.
Många av låtarna var från början oerhört mycket mer akustisk än vad de tillslut blev. De första New York inspelningarna som dök upp på bootlegen Blood on the Tapes är alla rent akustiska och skivan är en av de mest älskade bootlegskivorna i Dylanarkivet. Många menar t.o.m. att de ursprungliga inspelningarna är bättre än vad som gavs ut officiellt på "Blood on the Tracks".
Det finns bedrövligt lite från Blood on the Tapes på Youtube så jag satte ihop en egen liten trailer. Här dyker bl.a. ett litet stycke av Up to me upp, en låt som aldrig kom med på den slutgiltiga versionen av Blood on the Tracks. Värdefull kuriosa: Rasslandet och de små knäppningarna som hörs på Tangled up in Blue är knapparna på Dylans jacka som slår mot gitarren.
fredag 5 juni 2009
"Norge, Norge, det är ett ruttet land"
Jag åker till Norge i helgen. Därför vill jag bara nämna och ta ställning i den konflikt som uppstått mellan de annars så vänligt sinnade grannländerna. En konflikt som mycket väl skulle kunna eskalera till ett fullskaligt krig.
Bakgrunden känner ni till. En liten norrman med helt enorma ögonbryn och en fiol vinner den europeiska schlagerfestivalen i utklassningsstil. Givetvis blir han en flickidol, ett underligt och mycket tragiskt fenomen som diskuterats tidigare här på Idiotvind.
Flickidolen släpper sedan en skiva som hyllas hemma i Norge. I Sverige får den dock inte samma mottagande. Aftonbladets Markus Larsson, som jag annars har ett ganska frostigt förhållande till, stiger i ranking genom att kalla norrmanen för "fiolhoben" och ger skivan en etta.
Den lille fiolhoben med de kolossala ögonbrynen som uppenbarligen tappat alla koncept och all form av markkänning surnar till ordentligt, hävdar att Markus inte lyssnat på skivan och att han kommer få svårt att fortsätta jobba som recensent. Lite senare följer även GP upp med en etta och en totalsågning av skivan.
Det tråkiga i hela historien är att skivan uppenbarligen sålt guld här i Sverige. Ett faktum som får mig att gömma ansiktet i händerna ("bury your face deep in the rag, for now is the time for your tears") och som bara kan förklaras genom det svaga kvinnosläktets uppfattning om musik.
Vad jag vill ha sagt är alltså att Norge är ett märkligt land, musikindustrin mår inte bra och kvinnosläktet förvärrar musikindustrins tillstånd än mer. Lyckligtvis är jag alldeles för fördomsfull för att ge hoben och hans ofantliga ögonbryn ens en chans, jag sågar honom utan att ha hört en ton och använder tiden och mina öron till Dylan istället. Musikindustrin hade mått bättre ifall fler gjorde som jag.
Ha en trevlig helg, fortsätt diskutera längden på pingismatcher här nedan och vad ni än gör - rösta inte på Sverigedemokraterna imorgon.
Bakgrunden känner ni till. En liten norrman med helt enorma ögonbryn och en fiol vinner den europeiska schlagerfestivalen i utklassningsstil. Givetvis blir han en flickidol, ett underligt och mycket tragiskt fenomen som diskuterats tidigare här på Idiotvind.
Flickidolen släpper sedan en skiva som hyllas hemma i Norge. I Sverige får den dock inte samma mottagande. Aftonbladets Markus Larsson, som jag annars har ett ganska frostigt förhållande till, stiger i ranking genom att kalla norrmanen för "fiolhoben" och ger skivan en etta.
Den lille fiolhoben med de kolossala ögonbrynen som uppenbarligen tappat alla koncept och all form av markkänning surnar till ordentligt, hävdar att Markus inte lyssnat på skivan och att han kommer få svårt att fortsätta jobba som recensent. Lite senare följer även GP upp med en etta och en totalsågning av skivan.
Det tråkiga i hela historien är att skivan uppenbarligen sålt guld här i Sverige. Ett faktum som får mig att gömma ansiktet i händerna ("bury your face deep in the rag, for now is the time for your tears") och som bara kan förklaras genom det svaga kvinnosläktets uppfattning om musik.
Vad jag vill ha sagt är alltså att Norge är ett märkligt land, musikindustrin mår inte bra och kvinnosläktet förvärrar musikindustrins tillstånd än mer. Lyckligtvis är jag alldeles för fördomsfull för att ge hoben och hans ofantliga ögonbryn ens en chans, jag sågar honom utan att ha hört en ton och använder tiden och mina öron till Dylan istället. Musikindustrin hade mått bättre ifall fler gjorde som jag.
Ha en trevlig helg, fortsätt diskutera längden på pingismatcher här nedan och vad ni än gör - rösta inte på Sverigedemokraterna imorgon.
torsdag 4 juni 2009
Gnällvind
Jag inser att jag tar rollen som pingissveriges surgubbe då jag sitter och beklagar mig trots att ett historiskt TV-avtal har skrivits under.
Men jag är bekymrad över vad vi kommer att få se på TV4 Sport till hösten. Kommer vi få se en sida av pingisen som framställer sporten från en positiv sida? Kommer sändingarna locka fler utövare till sporten? Hur blir det mer spännande och dramatiskt ju kortare matcherna är? Är det inte tvärtom?
Ta det gamla exemplet om hur ett plåster ska avlägsnas. Eller för att ta ett mindre idiotiskt exempel, ta tennisen som exempel, igen.
Tennismatcherna i Grand Slam eller Davis Cup är ofta höjdpunkten av dramatik under ett sportår. Alla som såg senaste finalerna mellan Nadal och Federer i Wimbledon och i Australian Open kan hålla med om det. Alla som följt svenska landslagets Davis Cup-äventyr genom åren kan hålla med om det.
Idrotten är som bäst när det blir som en resa, en process. När det sker förändringar, när det svänger och karaktären på matchen ändras både en och två gånger. Då känner alla vi som tittar att vi får vara med och delta i något, vi blir en del av en saga, en episk tvekamp. Publikens och TV-tittarnas engagemang stiger ju längre matchen går. Dessa matcher har förmågan att skapa en stämning på arenan så sprakande elektrisk att den skulle kunna ersätta ett kärnkraftverk. Dessa matcher har förmågan att frysa en hel nation, en hel värld. Och när matchen är slut har alla sina hjältar och idoler.
Vi är med, vi deltar, vi är ute på en lång resa och vi inte vet hur den ska sluta. Vi minns hur vi kände oss när matchen började men det var så längesen, vi är inte samma person längre, ingenting annat än matchen spelar längre någon roll.
Hur ska detta kunna ske när matchen är över på en kvart? Jag är rädd för att folk kommer sätta sig framför sin TV; "spännande det ska bli att få se lite bordtennis på TV, det visas alldeles för lite pingis på TV". Kanske tänker de också; "Jag glömmer aldrig Jörgens fantastiska sjusetare mot Samsonov i OS, så nervös har jag aldrig varit, den höll ju på i över en timme, det var som en lång resa, något vi tittare fick glädjen att gå igenom tillsammans med Jörgen, det kändes nästan som om man kände honom efter det."
En liten stund senare, precis när popcornen är färdigpoppade tänker de:
"Jaha, var det allt?"
Men jag är bekymrad över vad vi kommer att få se på TV4 Sport till hösten. Kommer vi få se en sida av pingisen som framställer sporten från en positiv sida? Kommer sändingarna locka fler utövare till sporten? Hur blir det mer spännande och dramatiskt ju kortare matcherna är? Är det inte tvärtom?
Ta det gamla exemplet om hur ett plåster ska avlägsnas. Eller för att ta ett mindre idiotiskt exempel, ta tennisen som exempel, igen.
Tennismatcherna i Grand Slam eller Davis Cup är ofta höjdpunkten av dramatik under ett sportår. Alla som såg senaste finalerna mellan Nadal och Federer i Wimbledon och i Australian Open kan hålla med om det. Alla som följt svenska landslagets Davis Cup-äventyr genom åren kan hålla med om det.
Idrotten är som bäst när det blir som en resa, en process. När det sker förändringar, när det svänger och karaktären på matchen ändras både en och två gånger. Då känner alla vi som tittar att vi får vara med och delta i något, vi blir en del av en saga, en episk tvekamp. Publikens och TV-tittarnas engagemang stiger ju längre matchen går. Dessa matcher har förmågan att skapa en stämning på arenan så sprakande elektrisk att den skulle kunna ersätta ett kärnkraftverk. Dessa matcher har förmågan att frysa en hel nation, en hel värld. Och när matchen är slut har alla sina hjältar och idoler.
Vi är med, vi deltar, vi är ute på en lång resa och vi inte vet hur den ska sluta. Vi minns hur vi kände oss när matchen började men det var så längesen, vi är inte samma person längre, ingenting annat än matchen spelar längre någon roll.
Hur ska detta kunna ske när matchen är över på en kvart? Jag är rädd för att folk kommer sätta sig framför sin TV; "spännande det ska bli att få se lite bordtennis på TV, det visas alldeles för lite pingis på TV". Kanske tänker de också; "Jag glömmer aldrig Jörgens fantastiska sjusetare mot Samsonov i OS, så nervös har jag aldrig varit, den höll ju på i över en timme, det var som en lång resa, något vi tittare fick glädjen att gå igenom tillsammans med Jörgen, det kändes nästan som om man kände honom efter det."
En liten stund senare, precis när popcornen är färdigpoppade tänker de:
"Jaha, var det allt?"
Logiktåget skenar
Ju mer tennis som konsumeras under dagarna, desto större växer sig mysteriet framför mig. Jag behöver hjälp med att följa logikens röda tråd.
Tennisen är den överlägset största racketsporten i Sverige och de flesta andra länder (nä jag vet, inte i Kina). Svenska Tennisförbundet har drygt 100 000 medlemmar att jämföra med tvåan bland racketsporterna, bordtennis, som har knappt 50 000 (RF: Idrotten i siffror, 2006). De har mest TV-tid, flest antal åskådare och störst sponsorintäkter. Uppenbarligen gör de någonting rätt.
Tennisens största stunder under året är de fyra Grand Slam turneringarna...
...turneringarna fyller flera jättearenor med entusiastiska åskådare
...TV-bolag världen över sänder allting på bästa sändningstid
...sponsorerna slåss om att få visa upp sig
...massmedia bevakar allt som händer och turneringens händelser blir förstasidesnyheter världen över
...spelarna badar i prispengar
Vi kan också notera att...
...till skillnad från "vanliga" turneringar avgörs herrmatcherna i Grand Slam i bäst av fem set
...matcherna tar tre, fyra, fem... ibland t.o.m. sex timmar
...det är därmed vansinnigt svårt att veta hur lång tid en match tar
Samtidigt, i samma tidsperiod, beslutar sig pingisens beslutare i samråd med TV-bossarna hur pingisen ska förändras för att bli mer populär och spännande. Om svensk TV ska vara intresserade att visa pingis behöver vi stympa våra långa 5-setare som kan ta över en halvtimme att spela. Istället ska vi spela 3-setsmatcher som tar ca 10-15 minuter. Det gör inte bara sporten mer populär och spännande det blir samtidigt lättare för TV-bossarna att planera in det i TV-tablån vilket är en förutsättning för att vår sport ska få synas i TV.
Kan någon hjälpa mig koppla ihop rälsen i den här tankebanan?
Tennisen är den överlägset största racketsporten i Sverige och de flesta andra länder (nä jag vet, inte i Kina). Svenska Tennisförbundet har drygt 100 000 medlemmar att jämföra med tvåan bland racketsporterna, bordtennis, som har knappt 50 000 (RF: Idrotten i siffror, 2006). De har mest TV-tid, flest antal åskådare och störst sponsorintäkter. Uppenbarligen gör de någonting rätt.
Tennisens största stunder under året är de fyra Grand Slam turneringarna...
...turneringarna fyller flera jättearenor med entusiastiska åskådare
...TV-bolag världen över sänder allting på bästa sändningstid
...sponsorerna slåss om att få visa upp sig
...massmedia bevakar allt som händer och turneringens händelser blir förstasidesnyheter världen över
...spelarna badar i prispengar
Vi kan också notera att...
...till skillnad från "vanliga" turneringar avgörs herrmatcherna i Grand Slam i bäst av fem set
...matcherna tar tre, fyra, fem... ibland t.o.m. sex timmar
...det är därmed vansinnigt svårt att veta hur lång tid en match tar
Samtidigt, i samma tidsperiod, beslutar sig pingisens beslutare i samråd med TV-bossarna hur pingisen ska förändras för att bli mer populär och spännande. Om svensk TV ska vara intresserade att visa pingis behöver vi stympa våra långa 5-setare som kan ta över en halvtimme att spela. Istället ska vi spela 3-setsmatcher som tar ca 10-15 minuter. Det gör inte bara sporten mer populär och spännande det blir samtidigt lättare för TV-bossarna att planera in det i TV-tablån vilket är en förutsättning för att vår sport ska få synas i TV.
Kan någon hjälpa mig koppla ihop rälsen i den här tankebanan?
onsdag 3 juni 2009
"Eye of the beholder"
Jag har mina onda aningar om att hur mycket man uppskattar ett album handlar om mer än albumets kvalité. Det personliga perspektivet kan inte underskattas, albumens briljans ligger till stor del i betraktarens öga. Eller för att använda Dylans egna ord från Masked and Anonymous:
"...the way we look att the world is the way we really are. See it from a fair garden and everything looks cheerful, climb to a higher plateau and you'll see plunder and murder. Truth and beauty are in the eye of the beholder"
(Det ser inte lika bra ut på text som det låter när Dylan säger det. Man lurar sig lite av Dylans melodiska röst, len som honung, sträv som en grusgång som får vad som helst att låta som odödlig poesi.)
Detta betyder ju att vi missar massa bra musik beroende på vilket perspektiv vi betraktar den ur vid det första mötet. Hur många skivor och artister har jag missat p.g.a. perspektivet jag betraktat dem ur vid en första och andra genomlyssning?
Nu har jag upptäckt att Dylans hyllade album "Time out of Mind" har växt i anseende i mina ögon. Alltså, en skiva som jag redan tyckte var kalasbra reser sig helt plötsligt till en ännu högre nivå efter flera år min ägo och hundratals genomlyssningar. Låtar som tidigare stått i skuggan av oförlikneliga Not Dark Yet, som t.ex. Dirt Road Blues, bubblar nu upp som klockrena mästerverk. Hur har jag kunnat missat dem tidigare?
Hur mycket mer i min skivhylla har jag missat?
"...the way we look att the world is the way we really are. See it from a fair garden and everything looks cheerful, climb to a higher plateau and you'll see plunder and murder. Truth and beauty are in the eye of the beholder"
(Det ser inte lika bra ut på text som det låter när Dylan säger det. Man lurar sig lite av Dylans melodiska röst, len som honung, sträv som en grusgång som får vad som helst att låta som odödlig poesi.)
Detta betyder ju att vi missar massa bra musik beroende på vilket perspektiv vi betraktar den ur vid det första mötet. Hur många skivor och artister har jag missat p.g.a. perspektivet jag betraktat dem ur vid en första och andra genomlyssning?
Nu har jag upptäckt att Dylans hyllade album "Time out of Mind" har växt i anseende i mina ögon. Alltså, en skiva som jag redan tyckte var kalasbra reser sig helt plötsligt till en ännu högre nivå efter flera år min ägo och hundratals genomlyssningar. Låtar som tidigare stått i skuggan av oförlikneliga Not Dark Yet, som t.ex. Dirt Road Blues, bubblar nu upp som klockrena mästerverk. Hur har jag kunnat missat dem tidigare?
Hur mycket mer i min skivhylla har jag missat?
måndag 1 juni 2009
Tennisens Gnäll-Jens
Vad stolta vi svenskar kan vara nu då en svensk besegrat den oslagbare Nadal på det röda gruset i Paris. Efter fyra raka titlar och 31 raka vinster och noll förluster blev det en svensk som satte stopp för Nadals osannolika framfart. Fantastiskt.
Så varför känner jag ingen glädje? Varför brusar inte stoltheten och fosterlandskärleken upp som en trippeltreo i bröstet?
Förmodligen därför att bröstets brusutrymme redan är upptaget av en viss fosterlandsskam. Mest vill jag säga "Förlåt alla fransmän och alla tennisälskare, men alla svenskar är faktiskt inte såna. Vissa av oss är faktiskt lite väluppfostrade och ... ognälliga".
Men risken är ju att de sedan går och tittar på pingis och får se Gnäll-Jens stå där som en jättebebis med allt gnällande och suckande kring sig likt en stor blöja. Vad ska vi då säga? "Ok, han också då. Men inga mer. Det är en ren slump att Sveriges bästa tennisspelare och Sveriges bästa pingisspelare är bortskämda snorungar, vi andra svenskar är glada och trevliga".
Hur som helst, Nadal är inte idrottsvärldens bästa barn heller och nog var det en trevlig seger. Nu hoppas vi att riktiga idrottsmän som Federer, eller varför inte min favorit Monfils, får lyfta den fina bucklan och att Sveriges föräldrar tar tag i sina barn så vi slipper fler negativa idrottssvenskar av Söderlings och Gnäll-Jens kaliber i framtiden.
Så varför känner jag ingen glädje? Varför brusar inte stoltheten och fosterlandskärleken upp som en trippeltreo i bröstet?
Förmodligen därför att bröstets brusutrymme redan är upptaget av en viss fosterlandsskam. Mest vill jag säga "Förlåt alla fransmän och alla tennisälskare, men alla svenskar är faktiskt inte såna. Vissa av oss är faktiskt lite väluppfostrade och ... ognälliga".
Men risken är ju att de sedan går och tittar på pingis och får se Gnäll-Jens stå där som en jättebebis med allt gnällande och suckande kring sig likt en stor blöja. Vad ska vi då säga? "Ok, han också då. Men inga mer. Det är en ren slump att Sveriges bästa tennisspelare och Sveriges bästa pingisspelare är bortskämda snorungar, vi andra svenskar är glada och trevliga".
Hur som helst, Nadal är inte idrottsvärldens bästa barn heller och nog var det en trevlig seger. Nu hoppas vi att riktiga idrottsmän som Federer, eller varför inte min favorit Monfils, får lyfta den fina bucklan och att Sveriges föräldrar tar tag i sina barn så vi slipper fler negativa idrottssvenskar av Söderlings och Gnäll-Jens kaliber i framtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)