Jag har mina onda aningar om att hur mycket man uppskattar ett album handlar om mer än albumets kvalité. Det personliga perspektivet kan inte underskattas, albumens briljans ligger till stor del i betraktarens öga. Eller för att använda Dylans egna ord från Masked and Anonymous:
"...the way we look att the world is the way we really are. See it from a fair garden and everything looks cheerful, climb to a higher plateau and you'll see plunder and murder. Truth and beauty are in the eye of the beholder"
(Det ser inte lika bra ut på text som det låter när Dylan säger det. Man lurar sig lite av Dylans melodiska röst, len som honung, sträv som en grusgång som får vad som helst att låta som odödlig poesi.)
Detta betyder ju att vi missar massa bra musik beroende på vilket perspektiv vi betraktar den ur vid det första mötet. Hur många skivor och artister har jag missat p.g.a. perspektivet jag betraktat dem ur vid en första och andra genomlyssning?
Nu har jag upptäckt att Dylans hyllade album "Time out of Mind" har växt i anseende i mina ögon. Alltså, en skiva som jag redan tyckte var kalasbra reser sig helt plötsligt till en ännu högre nivå efter flera år min ägo och hundratals genomlyssningar. Låtar som tidigare stått i skuggan av oförlikneliga Not Dark Yet, som t.ex. Dirt Road Blues, bubblar nu upp som klockrena mästerverk. Hur har jag kunnat missat dem tidigare?
Hur mycket mer i min skivhylla har jag missat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar