tisdag 9 juni 2009

Liseberg och dansgolv

Jag läste att någon av alla livsfarliga åkattraktioner på nöjesparken för självmordsbenägna, Liseberg, havererat och ett gäng stackars människor som får skylla sig själva suttit fast i några små vagnar på en högt belägen plats.

Själv skulle jag aldrig komma på tanken att sätta mig i någon av de där maskinerna. Tyvärr är världen full av människor som tror att det går att det med övertalning få oss principfasta människor att kasta våra principer.

Förmodligen är det samma människor som ute på nattklubbarna kommer fram, jobbigt käcka och glada, och ska övertala en upp på dansgolvet. "Kom igen, det är ju partaj, upp och dansa, sitt inte här och var tråkig!"

Det biter inte på dem när jag försöker förklara att det är under min värdighet att stå och studsa i otakt till "ABC, du är mina tankar".
Det hjälper inte att säga att inte en muskelfiber i min kropp känner något behov av att röra på sig då de hör taktfast, elektroniskt dån.
Dom lyssnar inte ens när jag redogör för dem att enda gången jag dansar är när det spelas Dancing in the Dark med Bruce Springsteen för då kan jag dansa som Bruce och Cortney Cox gör när han dragit upp henne på scen i låtens musikvideo.

Jag önskar att folk inte var envisa och dumma på samma gång.

1 kommentar:

Kinski sa...

Tyvärr har man haft sin beskärda del av dessa människor genom åren. Oavsett hur stigmatiserande det än må vara skulle jag under absolut inga omständigheter dansa eller allsjunga till skitlåtar. Att nedvärdera sig själv till att stå och sjunga med i schlager- eller metaltrams är inte ett alternativ för min del.

Rent generellt skulle jag nog säga att jag i dessa sammanhang har ett rörelsemönster som Jason Pierce, dvs blixtstilla. Detta är dock oacceptabelt för dessa Guitar hero-älskande människor, vars trugande knäckt många. Om man finner att deras karaktär är alltför påfrestande och irriterande kan man alltid skrämma bort dem med en Ian Curtis-liknande dans.