Vad stolta vi svenskar kan vara nu då en svensk besegrat den oslagbare Nadal på det röda gruset i Paris. Efter fyra raka titlar och 31 raka vinster och noll förluster blev det en svensk som satte stopp för Nadals osannolika framfart. Fantastiskt.
Så varför känner jag ingen glädje? Varför brusar inte stoltheten och fosterlandskärleken upp som en trippeltreo i bröstet?
Förmodligen därför att bröstets brusutrymme redan är upptaget av en viss fosterlandsskam. Mest vill jag säga "Förlåt alla fransmän och alla tennisälskare, men alla svenskar är faktiskt inte såna. Vissa av oss är faktiskt lite väluppfostrade och ... ognälliga".
Men risken är ju att de sedan går och tittar på pingis och får se Gnäll-Jens stå där som en jättebebis med allt gnällande och suckande kring sig likt en stor blöja. Vad ska vi då säga? "Ok, han också då. Men inga mer. Det är en ren slump att Sveriges bästa tennisspelare och Sveriges bästa pingisspelare är bortskämda snorungar, vi andra svenskar är glada och trevliga".
Hur som helst, Nadal är inte idrottsvärldens bästa barn heller och nog var det en trevlig seger. Nu hoppas vi att riktiga idrottsmän som Federer, eller varför inte min favorit Monfils, får lyfta den fina bucklan och att Sveriges föräldrar tar tag i sina barn så vi slipper fler negativa idrottssvenskar av Söderlings och Gnäll-Jens kaliber i framtiden.
2 kommentarer:
Jag är medveten om att jag, i och med mitt gnällande trots en historisk svensk idrottsframgång, sällar mig till gnällduon.
Men bloggare är betydligt mer berättigade att gnälla än idrottsmän.
Måste erkänna att jag känner ett oerhört svårmod nu när Söderling även vann mot Davydenko. Feberyrseln verkar snart även infinna sig, detta är helt enkelt för mycket.
Försöker lugna mig med att lyssna på Astral Weeks, dock utan framgång.
Snälla Fernando Gonzalez eller Andy Murray stoppa denna karaktärslösa människa.
Sjatov
Skicka en kommentar