Jag brukar vara oerhört positivt inställd till vår statliga television men nu vet jag inte vad det tagit åt SVT. Någonstans i dess många tankesmedjor föddes uppenbarligen idén att en lördagskväll skulle ägnas åt gitarren. Så långt allt väl, men därefter gick allt snett. Vi besvikna tittare satt och kliade oss i huvudena och tvingades ibland t.o.m. stänga av ljudet.
Det värsta var nog inte konserten med "världens bästa akustiska gitarrist". En man som, uppenbarligen med stor fingerfärdighet stod och trallade fram bl.a. gamla Beatlesklassiker som When I'm Sixty-Four m.m.
Det värsta var inte heller dokumentären om de förvirrade själar som fått för sig att de kunde spela luftgitarr bättre än övriga mänskligheten. Den var underhållande men samtidigt förvirrande märklig då de, vid en första anblick, fullt friska männen åkte på träningsläger och reste tvärs över jordklotet för VM i luftgitarr.
Det värsta var inte heller den irriterande dåliga kavalkad av musikvideos de avslutade gitarrnatten med. Även om vi tittare förtvivlat letade efter vilka gitarrkvalitéer de hade baserat sig på i valet av låtar.
Det värsta var inte ens då Yngwie Malmsteen dök upp i rutan och än en gång lyckades med konstycket med att säga saker som var dummare än vad han ser ut. Jag blir lika förbluffad varje gång.
Det värsta var den långa "legendariska" konserten med "världens bästa rockgitarrister". Där förväntades vi tittare stå ut med 90 minuters gitarrdiarré då framförallt Joe Satriani och Steve Vai åmade sig med sina gitarrer iklädda läder, glitter, kedjor och hål.
Dokumentären om Robert Johnson som följde den överbriljerande superegoshowen visade med all önskvärd tydlighet skillnaden på att kunna spela gitarr och att kunna spela gitarr med känsla. Tyvärr föll den lite på allt grävande i människan Robert Johnson istället för att fokusera på musikern Robert Johnson.
Förutom inslaget om Robert Johnson räddades kvällen en aning med den hyfsade dokumentären Guitar Heroes som ingår i en serie musikdokumentärer under namnet "History of Rock n' Roll". Men dokumentären är gammal och har visats förr. Sen räddades så klart kvällen av att SVT även slängde in videon till Bob Dylans Subterranean Homesick Blues även om det var väldigt svårt att koppla den till kvällens gitarrtema.
Så vad ville egentligen SVT visa? Vad tyckte de att de hade att komma med? Är det bara jag som ställer mig kritisk inför deras satsning?
2 kommentarer:
Är glad att jag "missade" detta meningslösa gitarrexcellerande. Blir illamående bara att läsa om det. Känner mig nödgad att lyssna lite på Ron Ashtons gitarrslingor bara för att återfå lite hopp om mänskligheten.
Med ett bedövande (ja nästan som en bimbos lust för sitt utseende) gitarrintresse såg jag fram mot kvällen. Lite oro innan, men jag förträngde den kommande katastrofen trots några förhandsvinkar om en illa vald tablå. Det var ju gitarrkväll på SVT. Vad kan gå fel?
Men oj vad svulstigt det blev. Det goda gitarrspelet glimmade till, men snabbt förbi den kvällen.
Skicka en kommentar