En del lyssnar på valsång, andra tar en skogspromenad, vissa fuskar med kemiska substanser. Jag kan för mitt liv inte komma på något mer avslappnande och tröstande än att lyssna till Dylans egensinninga, rullande, böljande gitarr och sång från bootlegen "Blood on the Tapes". Musiken är så flytande, mjuk och varm, ackorden rullar ut och tumlar om varandra i en aldrig slutande cirkel på ett sätt vars like jag aldrig hört.
Sången och orden rinner ut på samma ohejdbara sätt i urtypen för vad som kommit att kallas ett "Dylanskt flow". Och radernas sista stavelser böjer Dylan till en aning, drar ut dem och gör musiken ännu mildare och mer melodisk.
Många av låtarna var från början oerhört mycket mer akustisk än vad de tillslut blev. De första New York inspelningarna som dök upp på bootlegen Blood on the Tapes är alla rent akustiska och skivan är en av de mest älskade bootlegskivorna i Dylanarkivet. Många menar t.o.m. att de ursprungliga inspelningarna är bättre än vad som gavs ut officiellt på "Blood on the Tracks".
Det finns bedrövligt lite från Blood on the Tapes på Youtube så jag satte ihop en egen liten trailer. Här dyker bl.a. ett litet stycke av Up to me upp, en låt som aldrig kom med på den slutgiltiga versionen av Blood on the Tracks. Värdefull kuriosa: Rasslandet och de små knäppningarna som hörs på Tangled up in Blue är knapparna på Dylans jacka som slår mot gitarren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar