Johan Lindqvist skriver i sin recension av Imperiets samlingsbox som släpptes i dagarna;
"Som all bra band var Imperiet ett band av sin tid. De skulle bara kunna finnas och fungera just då, just där. I glappet mellan punken och grungen. Eller med svenska perspektiv; mellan Gyllene Tider och Roxette."
Jag vill inte säga emot honom. Men det ger ju ett svindlande deprimerande perspektiv på svensk musikhistoria. Ett av Sveriges mest angelägna band fungerade alltså som en pausfågel i glappet mellan Per Gessles två projekt? Thåström gavs plats på scen därför att Per Gessle tog några års semester och för att Björn & Benny hade fullt upp med att vältra sig i sina miljoner?
Nej, så hemskt kan det inte vara. Thåström gjorde sig plats. Men visst ligger det något i vad han skriver, de skulle bara kunna fungera just då. Det är det som är så fascinerande med Imperiet. Det är omöjligt att klassificera dem. Rock, synth, pop, punk, de tolkade Bellman, Taube, Wreesvijk, Kurt Weill, de var politiska, de var poetiska, kontroversiella, deprimerande och stundtals pretentiösa. Allt var egentligen en enda röra och hela Imperietprojektet kanske borde varit ambitiöst fiasko om det inte vore för att de helt enkelt gjorde så sabla bra låtar, sak samma vilken musikstil eller vilka instrument de använde.
Och för att en unik form av magi blixtrar till varje gång Thåström kliver upp på en scen.
Poeten Bruno K Öijer skriver i boxen "utan Thåström hade det här landet varit så oändligt mycket mer fegt, obegåvat, tyst och fult!"
Sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar