Nu är det bara några dagar kvar till Thåström kommer till Göteborg och spelar på Trädgårdsföreningen. Thåström är ute på en liten turné tillsammans med Anna Ternheim. Dessutom inleds kvällen med ingen mindre än Freddie Wadling.
Jag blir riktigt sur och förbannad när jag tänker på att det finns folk som inte ska gå på en sån konsert.
Här på Idiotvind laddar vi nu ordentligt för det mest heliga vi svenskar har att skryta med - en Thåströmkonsert. Man har inte levt på riktigt innan man upplevt en konsert med den gode Joakim.
Första gången jag såg Thåström var på Röda Sten 1999, det var Thåströms stora comeback efter PLP-åren. Den stora återkomsten på svensk mark. Thåström sjöng på svenska igen, släppte ett nytt album på svenska och hade lika mycket energi som någonsin (om inte mer). Gamle hederlige Per Bjurman på Aftonbladet recenserade konserten och var fullkomligt lyrisk. Fem plus blev det och höjdpunkten enligt honom var då Thåström dammade av Staten & Kapitalet som han inte kört sedan Ebba Grön-åren.
Man vänjer sig ju så fort, blir bortskämd. Efter ett 90-tal då Thåström smugit omkring i något suggestivt skymningsland och producerat trasig industrirock och inte riktigt använt sin röst eller sin låtskrivarbegåvning. Ja, då trodde jag inte på att någonsin få se Thåström på scen, jag trodde definitivt inte få se honom spela riktigt bra jävla musik igen och jag trodde definitivt inte på att han skulle mangla ur sig gamla Imperiet- och Ebba-låtar i versioner som gjorde dem starkare och bättre än någonsin.
Det låter som en kliché, men jag hade faktiskt inte ens vågat drömma om något sådant.
Jag minns att det regnade och blåste på Röda Sten och var så ogästvänligt som bara en svensk sommar kan bli. Thåströms kollegor på Kalasturnén erbjöd bara en lång plågsam väntan, Weeping Willows och Petter, de förstärkte bara regnet, kylan, leran och eländet. Otåligheten gick att ta på, inte bara hos mig. Hela festivalen och självaste sommarkvällen väntade på Thåström.
Och så kom han då tillslut. Hela festivalområdet som tidigare varit en blöt utspridd samling människor med lite svajig musik i bakgrunden förvandlades till en enda kokande folkmassa som fanatiskt tryckte sig mot en scen som exploderade. Det var inte regnigt väder längre, det var inte blåsigt eller kallt, det var bara Thåström. Han fyllde varenda millimeter av konsertlokalen, från golv till tak, från vägg till vägg och det är så sabla imponerande på en utomhuskonsert.
Så Staten & Kapitalet i all ära. Men ett av mina största Thåströmögonblick någonsin var inledningen, första låten jag hörde honom spela live. Han kunde inte valt en bättre låt, tyvärr finns inte just det framträdandet på Youtube men samma låt, samma plats, mer skägg, fyra år senare:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar