Kondoleanser till en Messias

Det ter ju sig som något av ödets ironi att en av de få människor som rättmätigt kan bära upp titeln "Messias" inom musiken går och dör dagen efter det att jag sitter här och ropar på en ny Messias.

Är detta ännu ett tecken?

Michael Jacksons musik är väl inte riktigt min kopp te, (eller "my cup of meat", som vi Dylanfans säger) men stor respekt, det har han här på Idiotvind. Som liten, när man kunde se honom på toppen av sin karriär, var Michael Jackson det coolaste som fanns. Han definierade allt som var häftigt oavsett om han dök upp i helvit kostym och hatt, sin svartröda Thrillerjacka, de där vita underarmsbandagen eller pärlstrumporna. Det låg ett mytiskt skimmer över kasettbandet där jag hade "Bad" inspelat och jag minns att min bror läste sönder konvolutet till Dangerous. Alla i klassen övade på moonwalk i mellanstadiet.

Det var mycket som var övergjort och pretentiöst i texter och musikvideos och image. Men, som Henrik Schyffert slagit fast, hela 80-talet var fruktansvärt pretentiöst. Michael Jackson tog det så långt att han kommer undan med det.

Hans bortgång kom plötsligt men min spontana reaktion var mest lättnad, äntligen får den stackaren lite lugn och ro. Han har inte haft det lätt och jag har aldrig sett någon utväg, något lyckligt slut på vad som måste vara ett av de mest märkliga, skruvade och tragiska liv i mänsklighetens historia.

Idiotvind hyllar en odödlig legend med en av min barndoms favoritlåtar och favoritvideos.