På tal om "Blood on the Tapes"...
...lika obekväm som Dylan tycks vara med den elektriska gitarren, lika hemtam är han med den akustiska. Han tycks kunna få ut precis den stämning han vill hur de sex strängarna. Det blir väl kanske aldrig tydligare än under en av de akustiska versionerna av Idiot Wind som innehåller mer vemod och mindre av den vrede som kom att prägla den slutgiltiga albumversionen.
Dylan lyckas skapa ett eko till sina ackord. Det första ackordet slås an, hänger kvar, ekar mellan de känsliga fingertopparna. Ekot bryts av nästa ackord som klingar högre upp i skalan, även det tillåts lyssna till sitt eget eko, det tredje lite lägre ackordet hinner bara studsa någon enstaka gång innan tonerna kastas långt ner i oktavtrappan och slår an rytmen. Ekot från den dramatiska inledningen ekar sedan sakta ut i väntan på de första orden.
Jag skulle kunna flumma ut fullkomligt om hur de där inledande tonerna sätter stämningen för låten och hur de liksom berättar samma saker som de kommande orden gör. Men det finns ju ingen anledning när versionen finns på Youtube.
Dylans sagolika strängpoesi fortsätter genom hela låten men det är lätt att tappa bort den bakom den fantastiska, brutala och bedövande text som växer fram och som (precis som gitarrspelet) tilltar i styrka och i omfattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar