Det är fascinerande att då de flesta människor drabbas av motgångar och sätter sig och tjurar i självömkan finns det ett fåtal som använder tiden åt att skapa stor konst.
Ibland kallas "Blood on the Tracks" för Dylans skillsmässoalbum. Det känns lite som att kalla Gudfadern för en "pang-pang-film" - det stämmer till en liten del men är en vårdslöst generaliserad, endimensionell bild av något som är mycket större.
Jag vet att jag tidigare citerat Clinton Heylin då han säger att efter 10 genomlyssningar av The Beatles "White Album" så kan han det, men efter 100 genomlyssningar av "Blood on the Tracks" så har han fortfarande inte lyckats greppa det. Det ger en så fin bild av hur ett Dylanalbum fungerar.
Men visst, Dylan gick igenom en tuff tid då låtarna till "Blood on the Tracks" skapades. Många människor, inklusive undertecknad, skulle i samma situation inte vara tillräckligt kreativa och företagsamma för att koka ett ägg. Men Dylan använde sin situation för att komponera ett drygt dussin låtar och satte ihop ett album som än idag står som ett av tidernas mest inflytelserika.
Det sätter ju dock oss Dylanfans i en jobbig sits. Ska vi gå och hoppas på att Dylan, vår store idol, ska bli olycklig? Jag menar, 1997 gjorde han ju en ny comeback med ännu ett fullkomligt mästerligt album, "Time out of Mind", i samband med vad som verkar ha varit en livskris.
Det finns ju fler exempel. Jag är ingen konstkännare men Vincent van Gogh var ju ingen muntergök han heller när han satt och målade sina solrosor om jag förstått saken rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar