I väntan på Messias

Ja, revolutionen måste onekligen vara nära. Det hoppas jag i alla fall. Det måste den vara.

När våra två största TV-kanaler lägger enorma resurser på att konkurrera om bästa allsången. Då vad de erbjuder oss i musikväg alltså är ett pensionärsnöje med dansbandsmostern Lotta Engberg i spetsen. Och när det väl blir en temakväll på gitarr får vi se luftgitarr och Steve Vai. Och så Melodifestivalen då. Och Bert Karlsson. Och Per Gessle.

Var är alla frustrerade ungdomar som inte identifierar sig i all denna vidriga smörja? Och var är frälsaren?

Var är han eller hon eller dom som kan frälsa oss och befria ungdomarnas frustration och otillfredsställda aptit på något nytt och eget. Var är efterträdaren till Elvis Presley, Chuck Berry, Jerry Lee Lewis och Little Richard?

Vilka skapar nästa ungdomsrevolution á la Beatles?

Vem kastar in musiken i verkligheten och verkligheten i musiken som Dylan gjorde i en tid då populärmusiken var små, söta, tillrättalagda låtar som How much is that doggie in the window? Nu är vi där igen!

Finns det några som kan göra med musikscenen vad punken gjorde på 70-talet, var är vår tids Sex Pistols och Ebba Grön?

Vår senaste frälsare, sett ur ett mer lokalt perspektiv, såg jag i Håkan Hellström. Han kom från ingenstans och tog landet med storm. Det var inte perfekt, inte alls, det var det som var grejen. Det var spontant, ärligt, det kändes och vi kände igen oss, vi kände igen oss alldeles vansinnigt. Men det var tio år sedan nu. Och det var en frälsare i ett vattenglas.

I de religiösa texternas rappakalja talas det ofta om hur frälsaren ska återkomma då världens tillstånd är som värst. Då helveteseldarna börjar bubbla genom markytan:

"Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. (Joel 2:30-31)"

Nu är vi där. Helvetet öppnade sig på Liseberg i måndags. Portarna till den undre världen slås upp på vid gavel varje år då Melodifestivalen färdas över landet likt apokalypsens fyra ryttare. Ur radio och TV pyr ständigt en tjock, fet, oljig svart rök ur som bara kan härstamma ur Hin Håles eviga eldar där de fördömda brinner i plåga. Flugornas Herre, underjordens härskare visar sitt onda tryne varje gång Christer Sjögren ler.

Så var är frälsaren?

Vi vill inte ha massa nya insnöade band som trixar och fixar för att hitta en egen lite udda variant på vad vi redan har hört. Vi vill ha en ny Messias som bara spontant reser sig upp och skriker ut vad vi alla känner men inte kan sätta ord och ton på. Världen är i akut behov av en ny Elvis, en ny Dylan, en ny Johnny Rotten, Sverige behöver en ny Thåström eller en ny Håkan.

O frälsare, visa ditt anlete, tala till oss, visa oss vägen och vi ska lägga mantlar och palmblad för dina steg och buga oss i hänförelse!