"Funderingar i mörker"

En fråga har fördunklat hela dagen, den ligger som ett massivt lågtryck och har nu sänkt sig som en tät dimma över fredagkvällen.

Vilken låt kommer Thåström spela hos Skavlan ikväll? Kan det bli En Spelmans Jordafärd?

Utslagen

Jag hade tänkt skriva något om det flitiga pingisspelandet som pågår i Polen i dagarna och kanske vad jag inte tänker ha på mig i helgen. Men jag tror gårdagens Osslerspelning slagit ut all elektricitet i min hjärna likt en sån där elektromagnetisk tryckvåg.

Särskilt när han började Hela Mitt Liv stilla och avskalat till skillnad från albumversionens briserande start och sedan lät den växa till ett crescendo, precis som Thåström brukar göra med ...Ingen Neråtsång. Jag kunde nästan höra nervsynapserna brinna inne i hjärngångarna. Så idag känns hjärnan som en av de där stugorna i gammal Mobergiansk utvandraranda där de inneboende sitter tysta och förtärda i dunklet och sakta tuggar på något torrt barkbröd medan allting utstrålar total livlöshet och hopplöshet.

Inte blev det bättre av att jag slukat Thåströmboxen hela dagen. Den visade sig vara en hejdlöst positiv överraskning. Hela andra skivan är nyinspelningar av gamla låtar, på flera av dem assisteras han av Nimmersjö, Ivarsson och Ossler, samma tonrebeller som jag fick se uppträda igår. Keops Pyramid har fått ett mörkt och ödsligt ljudlandskap bakom sig, ...Som Eld har en hel orkester vackert oljud bakom sig. Jag är en Idiot har klätts av in på bara en akustisk gitarr och en orgel, Honungsgatan klarar sig med några pianotoner och ett dragspel och hos Ingen Sjunger Blues som Jeffrey Lee Pierce finns bara Thåström på tramporgel och Hellberg på klockspel.

Och så finns det ju några nya låtar. Thåströms svenska version av Indian Summer är fullkomligt magisk. Den är som att bita i en kraftledning, Ossler och Conny bygger en barrikad av mullrande, pulserande väsen och lindar in allt i gnisslande taggtråd. Thåströms röst sprakar.

Sen var det ju då Dan Andersson tolkningen. Jag får ta den en annan gång, jag har slut på superlativ och ett mentalt strömavbrott.

Nationalskalder och nationalsångaren

Jag råkade av en ren slump höra Alla Visa Män igår. Det påminde mig om två viktiga saker. För det första att Ebba Grön trots allt fortfarande är Sveriges bästa band. För det andra att man aldrig får glömma det.

Sen hörde jag Tyna Bort och Cheisse och konstaterade att de var världens bästa band.

Hur som helst, idag släpps Thåströmboxen. Det är ju egentligen inte så jättespännande med en samlingsskiva från hans år som soloartist när allt är lika välkänt och bekant som kökstapeterna. Men vad som gör det hela desto mer spännande är en medföljande DVD inspelad under en spelning från den smått magiska turnén 2006.

Vad som höjer pulsen ytterligare är den andra skivan som följer med, "Kompost". Den innehåller dels outgivna versioner av låtar som Aldrig Nånsin Komma Ner, Keops Pyramid, Honungsgatan och Som Eld. Den innehåller också några helt nya låtar.

Mest intressant känns definitivt hans andra Dan Andersson-tolkning, En Spelmans Jordafärd. Jag har ju redan argumenterat för att Thåström borde erbjudas en statlig anställning med uppgift att sjunga in gamla svenska visor och dikter skrivna av våra nationalskalder. Nu har åtminstone ytterligare en dikt förärats hans röst.

Nu ska jag på Ossler.

Propaganda

Möten två kineser emellan brukar ofta bli tillknäppta tillställningar där spelarna utnyttjar varandras svagheter, ofta blir det inte så mycket mer än serve, retur och första attack. Kanske gällde det mer förr i tiden då spelare som Ma Lin dominerade, kraftigt specialiserade inom vissa områden, kraftigt handikappade på några andra områden.

Men det var länge sen nu, säkert minst ett år sedan den eran gick i graven. Dagens kineser är så fabulöst kompletta. Finalen i Asiatiska Mästerskapen mellan Ma Long och Zhang Jike är sådan sagolik pingispropaganda, båda utstrålar total överlägsenhet, de är som två superlativ som kämpar av vem som är mest superlativigast. Tempot i matchen, deras helt overkliga förflyttningar, de vildsinta attackerna från såväl forehand som backhand, den enorma säkerheten. Ren propaganda.

Må den som gnäller över att två kineser möts i final slås ner av blixten.

Semifinalen mellan Zhang Jike och Wang Liqin är nästan lika bra. Trots att Wang Liqin härstammar från en tidigare epok. Men han har alltid stått med ena benet i framtiden och det andra i det överjordiska. Ma Lins dagar på toppen däremot, de är över, han är sjätte eller sjunde bästa kines nu, utvecklingen har sprungit ifrån honom och hans spel.

Flumlistan

Medan jag går hemma med en självgod min och försöker dunka mig själv i ryggen för att tippat helt rätt i semi- och finalspelet i Asiatiska Mästerskapen har jag också kommit fram till att något nytt behövs här i bloggen.

Därför har jag, inspirerad av Thåströms hemsida, lagt till en liten lista. Jag tänkte att den kunde uppdateras lite då och då utan att behöva bestämma att det måste vara exakt en gång i veckan eller exakt varje fullmåne eller så. Jag tänkte även att det kunde vara lite olika hur många punkter listan innehåller från gång till gång, det måste inte vara exakt fem gånger eller så. Jag tänkte dessutom att det kunde vara väldigt odefinierat vad som kan ingå i listan. Och att den också skulle vara onumrerad.

Kort sagt en otroligt flummig lista.

Spontant tycker jag att den ser mycket snygg ut där den prålar sig i sin högerspalt.

Sega rapporter från Indien

Resultatrapporteringen från Asiatiska Mästerskapen är värdelös Vad vi vet är att fyra kineser är i semifinal i herrsingel. Allt är som det ska. Ma Long möter Xu Xin och Wang Liqin går mot Zhang Jike.

Anmärkningsvärt är att den nordkoreanske deffen Jang Song Man var i kvartsfinalen. I tredje omgången pulveriserade han Seiya Kishikawa som imponerat så stort på sistone med segrar över Chen Qi, Timo Boll och nu senast Ma Long. Det tog dock tvärstopp mot konungen Wang Liqin i kvartsfinalen. Defensivspelarna har ju en speciell plats här på bloggen och framgångarna för en nordkoreansk deff väcker ju självklart varma minnen från tiden då Li Gun Sang härjade. En av de allra största barndomsidolerna, nu ska jag genast springa ner i källarförrådet och leta fram videobandet från VM -93.

Både Mizutani och Matsudaira tog sig till kvartsfinal. Efter det blixtrande mötet mellan Xu Xin och Mizutani i lagfinalen blev kvartsfinalen dem emellan en helt annan match där kineserna tycktes ha funnit en taktik mot japanen, mycket, mycket överskruv mot backhand, som ledde till en klar seger.

Matsudaira blev, tyvärr, totalt krossad av Ma Long. Den kinesiske demonen är onekligen några nummer för stor men förhoppningsvis kan Matsudaira växa till samma övermänskliga nivå. Grabben är ju trots allt bara 18, Ma Long är ju en rutinerad fullvuxen 21-åring.

Nu tippar jag Ma Long mot Zhang Jike i final och där seger för Ma Long.

Bloggmaktlöshet

På onsdag kommer Ossler och hälsar på i stan. Han tänker spela lite låtar för oss. Samma dag släpps Thåströmboxen. Så nu går jag bara och väntar på att den här fördömda helgen, som aldrig tycks ta slut, ska ta just slut.

Tidigare har jag här på bloggen försökt starta en Osslerkampanj för att ge mannen den uppmärksamhet och bekräftelse som han förtjänar. Jag tycker inte att kampanjen uppnått sitt mål, problemet kan vara att min blogg helt enkelt inte når ut till tillräckligt många människor. Enligt mina beräkningar måste ytterligare ca 2,3 miljoner människor få höra Ossler innan han kan utropas till den nationalskald han är. Kanske skulle jag försöka ta hjälp av mina mer populära bloggkonkurrenterskor.

Men det är inte hela problemet. Jag har tidigare i ett mycket starkt och gripande inlägg skrivit om Osslers "lantbrukspoesi". I sin symbios med våndan, rastlösheten och vemodet är den ett utmärkt exempel på Osslers unika ställning i musiksverige. Men det är bara små fragment av hans skapelser som går att beskriva i en blogg, som det går att sätta ord på. Hur beskriver man rader som:

"En trött metall, en sömnig molekyl..."

eller:

"Svartvattenfeber och varmkalla bad,
jag ser spöken på dan och har slut på svar"

Eller hon som står i funderingar och blickar ut över en stad:

"...tanken på hur tungt det måste va
armering och sten och betong och cement och så jag
tyngden ner mot jorden är monumental"

Och hur mycket man än pratar om hans texter kommer man ju alltid missa den alltid så gripande musiken, inte minst i de instrumentala monumenten som håller fast lyssnaren som i ett skruvstäd. Sådant ligger bortom bloggens horisont.

...nu är den här.

Det blev en lång tidsfråga men nu har äntligen matchen dykt upp. Den är väl värd väntan även för er som suttit och hållt andan och maniskt uppdaterat bloggen sedan förra inlägget.

Tyvärr är kameravinkeln inte den bästa och det är massa grafikkladd i vägen. Men vilken dramatisk och välspelad match. Bordtennis är roligt.

Bara en tidsfråga...

Matcher från semifinalerna finns där, nyss dök en av finalmatcherna upp, Mizutani mot Zhang Jike. Snart lär den redan beryktade matchen mellan Mizutani och Xu Xin också dyka upp på Youtube. Jag hoppas givetvis också få se bilder från Matsudairas seger över Xu Xin.

Det ser ju inte direkt ut att ha varit någon gnetpingis mellan Jike och Mizutani...

Framtiden lockar

Japan hade fyra matchbollar till guldet i lagturneringen i asiatiska mästerskapen. Japan ledde 2-1 och Mizutani hade 10-7 i skilje på Xu Xin och sedan 11-10 innan Xu vände och vann med 15-13 i en match som beskrivs bestå av så långa blixtrande slagdueller att det nästan var risk för slagräkning. Vi väntar met mycket litet tålamod på att den ska dyka upp på Youtube...

Innan dess hade Kenta Matsudaira besegrat Xu Xin, han verkar vara toksvår för de pennfattade kineserna, och Kishikawa krossat Ma Long i tre raka set! (Jag är skeptisk till utropstecken men där var minsann berättigat.)

I den femte avgörande matchen blev det en klar seger för Zhang Jike mot Matsudaira. Kina spelade alltså Ma Long som trea, och ställde över Wang Liqin samtidigt som Wang Hao och Ma Lin satt hemma i soffan. De vinner ändå, det illustrerar dess överlägsenhet.

Men ändå. Japan hade fyra matchbollar när de ställer över Kaii Yoshida och Kan Yo syns inte heller till. De spelar med tre ungdomar, fler ungdomar, inte minst Koki Niwa, kommer stormande i bakgrunden. Kan det vara så att vi kommer kunna se fram emot blixtrande lagfinaler mellan Japan och Kina inom en snar framtid?

Tänk om dessutom Yuto Muramatsu, den lille japanske deffen är med och spikar igen mot kinesiska forehandsläggor...

Konstapel Bekele

Lite handlingsförlamad av någon slags bakterie har jag spenderat ett par förmiddagar framför TV-apparaten medan jag lojalt hejat på de vita blodkropparna mot vad det än är de slåss mot. Jag har konstaterat att SVT:s nyhetsmorgon är proffsigt, seriöst, lugnt, trevligt och ständigt kunskapsutvecklande med sympatiska, orubbliga och värdiga programledare medan TV4:s nyhetsmorgon är en kacklande hönsgård med veliga programledare som babblar i ett, avbryter varandra och bara ägnar sig åt pyssel, inredning, matlagning, bjuder in "trendexperter" och har "kärlekstema" där de gör långa reportage om par som satt ett hänglås på en bro.

Men jag har också kommit på en genial idé som slog mig då jag tittade på en brittisk version av Cops på TV4 "Sport". Det är pinsamt att se poliserna ta upp jakten på brottslingarna till fots. Får de aldrig lära sig springa i polisskolan? Alla har plågsamt tunga steg, många är åldersstigna och lite bekvämt korpulenta, andra är alldeles för muskulösa och bastanta och alla är fullastade med vapen, batonger, radioappareter och allt vad det är.

Odågorna är ofta unga och pigga. En grabb hoppade i farten ur bilen han körde, ramlade, blev påkörd av den jagande polisbilen så att hans skor flög av och slungades ett tiotal meter (!) och ändå lyckades han kuta ifrån polisfarbrorn som moloket fick stappla tillbaka till sin bil flåsandes och frustandes som ett sjölejon.

Då slog mig snilleblixten att polisen borde ha en löpkår. Löpspecialiserade poliser, en i varje patrullbil, som sitter där uppvärmda i löparskor med en energidryck och bara väntar på att få hoppa ut och få sig lite motion. Spänstiga, uthålliga atleter som kan hoppa över staket och som tröttnar långt efter den där nerknarkade biltjuven de jagar. Det är ju liksom inga elitidrottsmän det handlar om att jaga ifatt.

Det är nästan otäckt vilken kapacitet min hjärna måste besitta då den kan knäcka såna idéer samtidigt som den angrips av fientliga virus.

Dagens antioutfit och Stiga får skämmas

Jag fortsätter min succéserie som ska leda mig raka vägen till en nominering till Blog Awards 2010. Medan bloggkonkurrenterna berättar vad de har på sig idag berättar jag vad jag inte tänker ha på mig idag och kommer på så sätt färdas på en "highway of diamonds" till utmärkelsen Årets mest originella blogg.


Idag tänker jag inte ha på mig Björnekostymen. Den värmer visserligen i höstkylan men i det här regniga vädret är den fruktansvärt opraktisk, det tar fanimej flera dagar att få den torr. Inte kan man köra den i torktumlaren heller för då krymper den och blir alldeles för trång om magen. Dessutom stinker den får och tonfisk när den blir blöt.

När vi ändå är inne på mode kan jag också berätta att jag inte kommer använda mig av någon av Stigas Ebenholtsstommar idag eller någon annan dag. Det skulle helt enkelt få mig att känna mig som någon postkolonialistisk bourgeoisierelik som längtade tillbaka till tiden då man kunde ligga i en divan på terassen till sina koloniserade ägor i något avlägset paradis medan en inföding som man kallade "boy" stod och fläktade med en svalkande fjäder gjord av påfågelfjädrar och sedan fördriva tiden med ett parti ping pong tillsammans med den lätt fetlagde löjtnanten.

Onödig, överflödig, totalt meningslös lyx som bara luktar illa. Värre än en blöt Björnedräkt. Skäms Stiga.

Frasen firar hundra år

Det var motvindigt och regnigt på vägen hem från kvällens tränartjänstgöring. Jag tänkte på frasen "Go 'way from my window".

Det lär ha börjat med en man som som gick under namnet Objerall Jacket. Med rötterna i den afrikanska kontinenten och med förfäder som fraktats i slavskeppen över Atlanten försörjde han sig som dikesgrävare och medan han grävde sjöng han; "Go 'way from my window, go 'way from my door" om och om igen. Året var 1908 i Louisville, Kentucky och den 16 år gamle John Jacob Niles, son till Objeralls arbetsgivare, inspirerades till att skriva en låt.

Jag tänkte på hur Dylan plockade upp raden 1964:

"Go away from my window,
leave at your own chosen speed"

Då Niles broderade ut dikesgrävarens sång blev det en sorglig klagan från någon som blivit sårad. Då Dylan förde raden vidare ur sitt urspungliga dike blev det låten i sig, berättaren, som sårar. Och det på ett fruktansvärt kallsinnigt sätt vilket hörs redan i ovan nämnda inledningsfras. "Ut ur min åsyn, det kvittar hur, det får du välja själv, men väck".

Men jag tänkte också på hur det lite senare blir ännu mer rättframt, hjärtlöst och rent brutalt. Den sista raden slår undan allt, gör mer skada än vad som är nödvändigt, sparkar på den liggande just när man tröstade sig med att det inte kunde bli värre:

"Go melt back into the night, babe,
Everything inside is made of stone.
There's nothing in here moving
An' anyway I'm not alone."

Jag tänkte på hur den där inledningsstrofen föddes någonstans i Afrika för hundratals år sedan. Jag tänkte på hur den lika väl kunde ha stannat där eller dött ut med Objerall i diket. Jag tänkte på alla miljoner fraser som ligger döda, begravda och glömda i dikenas lera. Jag tänkte på alla miljoner människor som nu fått höra Objeralls sång. Tacka musiken, tacka Niles och Dylan för det.

Jag har tidigare lagt in en version från 1976 och en version från 2004. Här följer också ett litet klipp ur No Direction Home där vi får se självaste John Jacob Niles framföra den nu mera odödliga frasen.

Intressanta konstellationer i AM

De Asiatiska Mästerskapen började igår. Kina skickar en intressant herrtrupp. Wang Hao och Ma Lin får stanna hemma medan Wang Liqin reser till Indien som pappa för supertalangtrion Ma Long, Zhang Jike och Xu Xin samt den relativt oprövade och okända Wu Hao. En tokintressant konstellation.

Även Sydkorea lämnar flera etablerade namn hemma på sin halva halvö till förmån för morgondagens förmågor.

Japan åker också till den gamla brittiska kolonin med ett synnerligen talangfullt, framtidsbetonat lag. Kaii Yoshida får ta på sig papparollen för Kenta Matsudaira, Seiya Kishikawa, Koki Niwa och Jun Mizutani, som faktisk inte är så gammal även om han precis som Ma Long har varit med hur länge som helst.

Skulle Sverige anamma kinesernas och japanernas lagbyggesmetoder (och åtminstone tillfälligt få räknas till Asien) skulle vi åka dit med Gnäll-Jens som pappa för t.ex. Fabian Åkerström, Johan Sondell, Kristian Karlsson och Hampus Söderlund. Kanske inte riktigt lika slagkraftigt, men ändå intressant. Bortsett från Gnäll-Jens då.

Laos åker till Asiatiska Mästerskapen med Misay Phonsavat, Chansamone Khounladsuvannavong, Thavisack Phatthapone och Sengsathid Soukathammavong. Kanske inte lika välkänd som Kinas, kanske inte heller lika konkurrenskraftig. Men ändå en mycket intressant konstellation.

Trötta ögon

"Well tell me more,
tell me more,
tell me more
I mean was he a heavy doper
or was he just a loser?
He was a friend of yours.
What do you mean,
he had bullet holes
in his mirrors?
He tried to do his best
but he could not."

"Please take my advice
Please take my advice
Please take my advice.
Open up the tired eyes"

Den sena söndagskvällen känns lite så som Neil Youngs Tired Eyes. Fragmentarisk, ofärdig, svår att reda ut och få grepp på. Det finns en massa substans men det är svårt att öppna de trötta ögonen tillräckligt för att se klart.

Skillnaden på Neil Young och mig är att hans fragmentariska tankar spills ut som ett collage och bildar ett konstverk. Mina bara springer åt alla möjliga håll likt minkar som släpps ut i någon militanta-veganer-kupp.

Istället för att gå det vanliga steget längre och försöka ge svar, komponera en predikan och rimma förklaringar så kastar Neil bara ut funderingarna, oklarheterna, de lösa trådarna - på ett papper. Vi får själva knyta ihop dem om vi vill. För han berättar trots allt en historia för den som vill lyssna.

Det är som om bagaren skulle lägga fram degen i skyltfönstret. Fast lite svårare, föreställer jag mig.

Nästa modeblogg

Jag fortsätter min resa mot Blog Awards 2010 och har konstaterat att mode är en gemensam nämnare för alla välbesökta bloggar. Det går inte att blunda för detta nu när jag jagar en nominering till nästa års Blog Awards. Men jag kan inte mäta mig med mina konkurrenter vad det gäller klädmode, jag måste hitta mig egen nisch. Därför kommer jag nu ge mig in i rackmodets vildvuxna terräng. Vad är det egentligen som gäller nu i höst?

Först och främst måste jag klargöra att alla former av Stigas Boostserie är totalt ute. TC, TX, TP och TS, det spelar ingen roll, alla är så tråkvanliga och ruskigt ocoola precis som alla andra lama Stigagummin. Det är som att komma med en pottfrisyr till träningen eller klä sig som sin biologilärare.

Ska man prompt ha ett häftigt gummi med inbyggd limeffekt så är det Tenergy som gäller, det ligger helt rätt, det är snyggt, trendigt, kaxigt och häver fram din djärva sida till skillnad från Boostgummina som får dig att se ut som en Svensson-knähund. Men smakar det så kostar det, Butterfly är kvalitetsmärket före alla andra och är du rädd för att framstå som en märkessnobb kanske du vill undvika Butterflys produkter.

Ett säkert kort är som vanligt kinagummina. Det skiljer dig alltid från mängden och ger dig en personlig stil. Tyvärr har R.I.T.C. tappat de senaste åren, har inte lyckats med sina nya produkter och den gamla Friendshipserien är lite för använd, å andra sidan är det aldrig fel med ett par gamla slitna blåjeans. LKT funkar men kan kännas lite kommersiellt, som vanligt är det DHS som är snyggast, coolast och bäst. Med ett Hurricane är du alltid garanterad respekt, glöm inte heller det lite förbisedda Skyline III, bara sååå snyggt.

Nu i höst börjar också långnabben komma tillbaka på allvar. Tveka inte att pimpa till stilen med lite longpimples. Men akta er för alla förbjudna varianter, fuska absolut inte för att få några glansiga, stela glasnabbar, det är fruktansvärt ute. Det är de traditionella nabbarna som gäller. Prasidha 1615 är lika pålitlig som en snygg kavaj, Feint Long II och III är alltid snyggt tillsammans med en snygg stomme och Phantom har fått en nice retrostämpel som skulle passa många.

Där har ni lite att fundera på. Jag återkommer med mer om höstens och vinterns mode, går in på stommar, reder mer i kinagummibegreppen och tittar också närmare på kort- och mellannabben som jag tror kommer bli en riktig fluga.

Er tisdag blir sig aldrig mer lik...

...ifall ni gör som jag och tittar på klippet nedan för femtioelfte gången.

Nu följer jag inte Idol längre, det lockar inte det minsta, men jag har sett tillräckligt för att veta att en av jurymedlemmen Laila Bagges käpphästar är att man absolut inte får blunda när man sjunger. Tänk på det alla ni som ska söka till Idol, kommer ni in på er audition och blundar spelar det ingen roll hur ni sjunger, Laila sågar er med en gång. Lyssnaren får ingen kontakt då, artisten förmedlar ingenting - påstår hon.

Säg det till den gamle hovslagaren Seymour Washington, 79 år.

Undra om Laila själv hade suttit oberörd ifall hon fick sitta intill Townes då han fortfarande var vid liv och med slutna ögon framförde Waitin' Around to Die.

Er söndagskväll blir aldrig mer sig lik

Det här är utan tvekan ett av de finaste, mest rörande filmklipp jag någonsin sett. Det är i countrydokumentären Heartworn Highway som Townes van Zandt sitter hemma i sin husvagn tillsammans med sin flickvän och sin granne och spelar Waitin' Around to Die.

Grannen är en 79 år gammal f.d. hovslagare, en "walking blacksmith", född 1896. I ett längre klipp som också finns på youtube kan vi höra honom tala länge och väl om sitt yrke, om gud och framförallt om whiskey. Han visar vilken underbar människa han är när han sedan verkligen lyssnar till Townes musik och berättelse och på så sätt blir drabbad av dess fulla kraft. Inget öga kan förbli torrt.

Det här är kärnan i musiken, blottad. Det är många artister, låtskrivare, skivbolagsmoguler och producenter som borde titta på det här och fråga sig ifall det här är vad de eftersträvar eller ifall de borde ägna sig åt något helt, helt annat.

Rännstensvals

En gång var han affischernas namn, föreställningarnas huvudnummer, strålkastarnas måltavla, applådernas orsak. Men det var innan allting steg honom åt huvudet, innan spriten, skilsmässan och ålderdomens allt påtagligare närvaro. Orakad, smutsig och trasig med en tidning som täcke och en tomflaska som sällskap vaknar han upp i sin rännstensbädd i gränden som är på baksidan av allt.

Utan att kunna förklara vad eller hur känner han något välla upp inom honom och i den tidiga, mörka morgontimman brister han ut i sång en sista gång. Gränden förvandlas till en scen, kråkor och svarta fönster är hans åskådare där han står likt de fallnas kung i gatulyktans sken. Hans skugga målar stora svarta penseldrag över asfalten när han gestikulerar sig genom varje rad med en inlevelse som om hans sista minuter i livet var här och nu.

Kvarterets gamla bittra ordningsman som vaknat av skrålandet och slitit upp sitt fönster hejdar sig mitt i rörelsen med blomkrukan i högsta hugg då tonerna träffar något i honom som legat dolt och begravt sedan han var ett barn.

Det är så vackert att morgonen stannar. Det är så vackert att skatorna lämnar tillbaka det stulna silvret medan orden dansar i tretakt över koppartaken. Den ensamma gatlyktan strör sina ljusslöjor likt palmblad framför sångarens fötter där han rör sig fram med små lätta steg av pånyttfödd ungdomlighet och vals.

Fixerad av fixering

Jag tycker själv att det börjar bli lite tjatigt men jag måste kommentera Virtanens måndagskrönika igen. Vi kan kalla det en ny tradition istället för "tjatigt" så låter det i alla fall lite bättre. Tydligen har frontfiguren i allsmäktiga Kent, Jocke Berg, kommenterat att Kent förekom i en tidigare Virtanenkrönika:

"Han använder ofta oss som exempel. Jag tycker han borde släppa sin jävla fixering."

Virtanen svarar med ett resonemang som jag valt att plocka lite fritt ur:

"Va?
Alltså, jag slog inte bort tanken. Inget hånskratt eller så. Jag försjönk i djupt grubbel.
Har jag en fixering vid Kent? Kan jag ha en fixering vid Kent?
Det här var otäckt. Mitt liv svindlade. Jag borde ha gått vidare för att inte hamna i en vansinnesloop, men det gick inte. Jag var fast i Jocke Bergs nät.
Hade Ulf Lundell uttryckt något liknande så fine. Eller Håkan Hellström. Det är artister jag lyssnar på, tycker är särdeles bra och har ett stort intresse för. Skulle de kalla mig fixerad så skulle jag anse att det var överdrivet men inte alls slå bakut. Om Bob Dylan råkade nämna mig – absolut.
Nu var det Kent. Så magnifikt konstigt. Och otäckt. Otippat."

Stackars Virtanens grubblerier får ju en annan att börja grubbla. Har jag några fixeringar? Inte Kent i alla fall. Jag har alltid varit relativt likgiltigt inställd till dem men blev lite avskräckt då jag såg dem på en spelning tillsammans med Thåström förra sommaren. Jocke Bergs storhetsvanssine var lite motbjudande faktiskt. Det har blivit lite väl mycket kentande i Sverige och Kent har blivit lite väl kentigt, så nu har jag börjat utveckla ett litet motstånd. Dock inte ett så stort motstånd att det kan beskrivas som en fixering.

Men en Dylanfixering kanske? Vet inte riktigt, fixering låter som ett så milt ord. Neil Young? Tom Waits? Jo, jag jobbar på det. Wang Liqin, Joo Se Hyuk, Kenta Matsudaira? Inte långt ifrån, jag tycks vara en mycket fixerad människa, fast med en splittrad fixering.

Har jag en Virtanenfixering? Jag tycks vara på väg att utveckla en.

Idiotvind siktar mot Blog Awards 2010

Jag hade planerat att leva kvar i ironins underbara värld ett tag och var faktiskt på väg att lägga upp en "dagens out-fit". Men så prickade ju Rock n' Rolf rätt in i minsta detalj (han måste vara synsk) så då kom jag på en ännu bättre idé. Framförallt en mer originell idé än dagens-out-fit-idén.

Istället för att berätta vad jag ska ha på mig idag så ska jag berätta vad jag verkligen inte ska ha på mig idag. [konstpaus för applåder] Tack ska ni ha, tack. Ja, jag vet verkligen hur man tänker originellt och vänder ut och in på en idé. Blog Awards 2010 - here I come! Håll en plats åt mig, Blondinbella!

Så här har vi en outfit som ni defintivt inte kommer se mig gå klädd i just idag. Förmodligen ingen annan dag heller.

Keps - spelar ingen roll hur den ser ut, inte ens om den har hela A Hard Rain's A-Gonna Fall inbroderad på skärmen.

Rosa skjorta med en jätterandig slips i jättemånga färger.

Guldfärgad, glansig väst.

Kavajen Carl Bildt hade på sig på grammisgalan.

Illröda jeans.

Såna där gummitofflor.

Jag är inte bitter

Jag upptäckte att det för några veckor sedan var stor blogg-gala då Veckorevyn arrangerade Blog Awards 2009. Jag var tydligen inte ens inbjuden. Men kanske missade jag något inbjudningmail under de dagarna min mail strulade. Så måste det vara.

Den stora vinnaren blev en bloggare kallad Foki som utsågs till Årets Blogg, Årets Nykomling och kanske allra mest smickrande - Årets Mest Originella Blogg.

Ni kan följa länken här till hennes blogg för att se hur djärvt hon tar ut svängarna. Hur hon likt 1400-talets upptäcksresande ger sig in på okända territorier. Utan säkerhetslinor, utan skyddsnät, utan Folksams olycksfallsförsäkring kastar hon sig handlöst ut i bloggkartornas blanka, outforskade fält. Likt en bloggvärldens avant-gardist kastar hon om våra föreställningar om det möjliga och omöjliga, likt en nutida Jean d'Arc leder hon upproret mot allt det etablerade och krossar, bränner och begravar alla våra fördomar om 18-åriga bloggerskor och deras bloggar.

Men jag är inte bitter. Jag läser och lär. Jag ska försöka inspireras av Fokis våghalsiga originalitet och kreativitet, kopiera lite, bli mer som henne, så kanske jag åtminstone kan bli nominerad nästa år.

Konstens stafettpinne

Jag satt och läste om en Pimaindian som tog värvning under andra världskriget. Han deltog vid Iwo Jima 1945 och är en av de fem soldater på den klassiska bilden då de reste den amerikanska flaggan efter segern över japanerna. En indian i den amerikanska marinkårens uniform och en huvudperson i en av de mest patriotiska bilderna i den amerikanska historien.


Väl hemma igen hyllades han som en hjälte men led svårt av alla uppståndelse. Likt många andra krigsveteraner drabbades han av posttraumatisk stress, depressioner och han dränkte alltihop i stora mängder alkohol. Han dog i januari 1955 under oklara men icke utredda omständigheter, 32 år gammal.

Hans tragiska öde kunde ha slutat där. Men folksångaren, Peter LaFarge, också han uppväxt i ett indianreservat, skrev en sång om indianen och hans öde och döpte den till The Ballad of Ira Hayes. För indianen jag pratar om är just Ira Hayes och jag vet att jag nämnt låten tidigare men den förtjänar mer uppmärksamhet.

Därför att den visar så tydligt hur kraftfull musiken som konst- och uttrycksform är. Dels därför att den har förmågan att på några få minuter berätta om något sådant som Ira Hayes och hans liv. Dels därför att ett stycke musik kan plockas upp av vem som helst och föras vidare.

Och det är precis vad som hänt när det gäller The Ballad of Ira Hayes. Johnny Cash, Bob Dylan, Townes Van Zandt och Kris Kristofferson är några som framfört sina egna versioner av låten. Anledningen till att man blir så rörd när man hör den beror väl kanske dels på medlidandet med Ira, men minst lika mycket beror det på musikens fantastiska förmåga att hålla ett minne vid liv, att uppmärksamma något litet, ensamt, svagt som annars hade glömts bort.

Kishikawa och Xu

Även om det var lite grus i maskineriet så slutade ju allt som det skulle i England, helkinesisk final där Ma Long krossade Ma Lin. Gött. Mest häpnadsväckande var Seiya Kishikawas framgång. Den lite lätt rundlagde japanen, som tycks vara dömd att alltid få spela någon andra- eller tredjefiol och se sig passeras av de yngre talangerna, imponerade stort genom att slå ut Chen Qi och Timo Boll. Japan känns hetare för varje år som går.

I den ena semifinalen möttes två av Kinas stora framtidsnamn. Dels världstvåan, demonen Ma Long som faktiskt bara är 21 och dels ett av de "nya" namnen. Inte Zhang Jike som vann de kinesiska mästerskapen, han åkte ut mot Ma Long tidigare i turneringen, utan Xu Xin en gänglig, pennfattad kines som spelar med baksidan likt Wang Hao. På vägen fram slog han lätt ut Ryu Seung Min, Apolonia och Maze. Både Xu Xin och Zhang Jike är snart Top 10 på världsrankingen ifall de tillåts tävla tillräckligt flitigt för att samla poängen de behöver.

Här är en bra video från just semifinalen mellan Ma Long och Xu Xin som ger oss en chans att lära känna de blivande dominanterna lite bättre.

Baksidans kabaré

Likt någon form av skymningskabaré, långt från glitter, neon och glamour, en föreställning både av och för varelserna som lever på fasadens baksida; de galna, de sorgliga, de udda - sådan kan Tom Waits musik vara. En kabaré som ges i Las Vegas gränder där all smuts och bråte, alla utslagna och uppgivna sopats undan för att inte fläcka de skinande huvudgatorna. Det är en gränslöst underhållande och livlig föreställning, du har aldrig sett något liknande i hela ditt liv. Det finns inget motstycke.

Det gamla tyska radarparet Kurt Weill och Bertholt Brecht får liv på nytt, dansar likt marionettdockor i sina gravar då Tom Waits blåser liv i deras What Keeps Mankind Alive, skriven 1928. Det är underhållning och det är historia, inte bara musikhistoria utan vår mänskliga historia, det är humor och det är blodigt allvar, det är bottenlöst djupt och det är banalt, avskalat men storslaget, allt på en och samma gång.

Texten är så stor, så briljant, sånt där skrivs inte längre. Sånt där skrivs inte längre. Min blogg skänks en helig aura när jag nu publicerar texten här.



"You gentlemen who think you have a mission
To purge us of the seven deadly sins
Should first sort out the basic food position
Then start your preaching, that’s where it begins

You lot who preach restraint and watch your waist as well
Should learn, for once, the way the world is run
However much you twist or whatever lies that you tell
Food is the first thing, morals follow on

So first make sure that those who are now starving
Get proper helpings when we all start carving
What keeps mankind alive?

What keeps mankind alive?
The fact that millions are daily tortured
Stifled, punished, silenced and oppressed
Mankind can keep alive thanks to its brilliance
In keeping its humanity repressed
And for once you must try not to shriek the facts
Mankind is kept alive by bestial acts"