Konstens stafettpinne

Jag satt och läste om en Pimaindian som tog värvning under andra världskriget. Han deltog vid Iwo Jima 1945 och är en av de fem soldater på den klassiska bilden då de reste den amerikanska flaggan efter segern över japanerna. En indian i den amerikanska marinkårens uniform och en huvudperson i en av de mest patriotiska bilderna i den amerikanska historien.


Väl hemma igen hyllades han som en hjälte men led svårt av alla uppståndelse. Likt många andra krigsveteraner drabbades han av posttraumatisk stress, depressioner och han dränkte alltihop i stora mängder alkohol. Han dog i januari 1955 under oklara men icke utredda omständigheter, 32 år gammal.

Hans tragiska öde kunde ha slutat där. Men folksångaren, Peter LaFarge, också han uppväxt i ett indianreservat, skrev en sång om indianen och hans öde och döpte den till The Ballad of Ira Hayes. För indianen jag pratar om är just Ira Hayes och jag vet att jag nämnt låten tidigare men den förtjänar mer uppmärksamhet.

Därför att den visar så tydligt hur kraftfull musiken som konst- och uttrycksform är. Dels därför att den har förmågan att på några få minuter berätta om något sådant som Ira Hayes och hans liv. Dels därför att ett stycke musik kan plockas upp av vem som helst och föras vidare.

Och det är precis vad som hänt när det gäller The Ballad of Ira Hayes. Johnny Cash, Bob Dylan, Townes Van Zandt och Kris Kristofferson är några som framfört sina egna versioner av låten. Anledningen till att man blir så rörd när man hör den beror väl kanske dels på medlidandet med Ira, men minst lika mycket beror det på musikens fantastiska förmåga att hålla ett minne vid liv, att uppmärksamma något litet, ensamt, svagt som annars hade glömts bort.