Minnesstund

Här på Idiotvind pratar vi med värme om musiken som säger något. Som står för något. Men det behöver ju inte bara gälla musik. Det skulle också kunna gälla politiken. Tyvärr är politiken idag lika innehållslös, falsk och vinstdriven som musikvärlden.

Så nu när det är 25 år sedan vår starkaste, rakaste politiker mördades vill Idiotvind delta i minnesceremonierna. Idag när jag hör Olof Palme tala, eller läser om hur han kallade Francos fascistregim för "satans mördare" och gick i protesttåg mot USA:s bombningar av Vietnam, känns det otroligt avlägset, helt overkligt rent ut av.

Jag skulle vilja säga "tänk er dagens politiska ledare göra något sådant". Men det gör jag inte för era huvuden skulle explodera ifall ni försökte. Skillnaden mellan Palmes raka rygg och orubbliga, personliga övertygelse är så långt bort man bara kan komma från dagens ynkryggar till politiker. Idag har vi usla kräk som Carl Bildt som svansar efter amerikanarna i något planlöst krig i Afghanistan och som inte ens vågar fördöma en fallande diktatur då den mördar sin egen befolkning.

Idiotvind både bugar och sörjer djupt.

En vattenring

Med min ständigt växande bloggerfarenhet har jag börjat lägga märke till vissa tendenser. Bland annat har jag noterat att då de riktigt briljanta mästerverken diskuteras tenderar de att orsaka små svallvågor dagarna efter. Det är som att kasta i en stor stenbumling i en stilla skogstjärn, det sprids liksom ringar på vattnet.

Här kommer en liten ring på vattnet till följd av gårdagens presentation av Billy Braggs formidabla version av Walk Away Renee. Nu är det orginalartisten, The Left Banke, som framför vad som kom att bli deras största hit.

Walk Away Renee är, i The Left Banke's händer, en charmig, öm poplåt som är lika lätt att tycka illa om som små kattungar. Man måste alltså vara en komplett psykopat för att inte kuvas av den ljuva melodin och Steve Martins spröda röst.

"Just a figment of speech"

Lördagskväll och dags för något som är på riktigt. Något att känna igen sig i. Något som ställer vissa krav på sina lyssnare...

Vi vet alla hur amerikaner är. Känslomässigt överdrivna. Allt är helt fantastiskt eller helt förskräckligt. Svart eller vitt. Överdramatiska. Sentimentala. Pretentiösa. Ett gäng drama queens helt enkelt. Det är kanske logiskt att det var just dessa typer som valde att lämna Europa för den nya kontinenten, det måste uppstått en väldigt avslappnad, skön stämning runt om i Europa då de gav sig av.

Deras sinnesstämning går ju givetvis igen i deras musik. Frånser man några enstaka undantag är det alltid den renaste godhet mot den mörkaste ondska, den mest fantastiska förälskelsen eller den djupaste förtvivlan. Musik som inte kräver någon grad av intelligens eller förmåga till reflektion hos sina lyssnare.

Det är därför britterna är så befriande. Alltså de som stannade på sin vindpinade ö då de andra med storvulna ord gav sig av mot det nya förlovade landet. För britterna är mästare, överlägsna världsmästare, på underdrifter och små briljanta underfundigheter.

Som Billy Braggs version av Walk Away Renee där han lånat melodin från den gamla hitten från 60-talet och satt egna ord till. Med en underfundighet kastar han oss in i ett lyckligt romantiskt möte:

She said it was just a figment of speech
And I said you mean 'figure'
And she said no 'figment'
because she could never imagine it happening
But it did

Enastående. Och till en början är allt mellan de två lika enastående som Billy Braggs formuleringar...

I couldn't stop thinking about her
And everytime I switched on the radio,
there was somebody else
singing a song about the two of us

...ända tills han ser henne tillsammans med "Mr Potato Head"...

I went home and thought about
the two of them together
until the bath water
went cold around me

Där skymtar en så djup, elak smärta, men han dröjer inte kvar där. Istället konfronterar han henne och döljer hela sorgen i en mångbottnad ordvits...

I said 'I'm the most elegible bachelor in town'
And she said 'Yea, that's why I can never
understand any of those
silly letters you send me'

Det verkar som att han påstår att han är stans mest "passande" ungkarl (eligible) medan hon hör honom säga "svårlästa" (illegible) och svarar att det var därför hon aldrig kunde förstå hans fåniga brev. Men var missförståndet verkligen ligger, om det ens finns något missförstånd, det får vi aldrig veta.

På något sätt är vi så vana vid det amerikanska, sagovärlden. Vi sitter och undrar ifall det ska sluta lyckligt eller olyckligt? Ska vi gråta av glädje eller sorg tillslut? Vi är aldrig beredda på den brittiska twisten, hur de alltid lyckas kila in någonstans emellan höger och vänster, hitta en liten lucka som varken leder upp eller ner...

And then one day it happened
She cut her hair
And I stopped loving her.

Bara sådär, med en liten nonchalant klackspark viftar han bort hela historien. I en liveversion på youtube har han bytt ut "she cut her hair" mot "she voted tory". Det bitska humorn finns där alltid. Vi blir sittande smått stumma, förvirrade med alla dubbeltydigheter, underdrivna känslomässiga intryck medan gitarren plinkar de sista tonerna på en melodi så vacker att den väcker våra amerikanska sidor...

Japsarna äger

Jag vet att jag borde skriva något om de svenska insatserna i World Junior Circuit-tävlingarna i Safir, Örebro. Men jag är så opatriotisk.

Fyra japaner ställer upp i Herrjuniorklassen. När det är dags för semifinal är det fyra japaner kvar i tävlingen. Stora delar av europaeliten är där; Söderlund, Robinot, Pitchford och allt vad de heter. Men det är fyra väluppfostrade japaner som slutligen står där. Bl.a. en av bloggens stora favoriter, deffen Yuto Muramatsu, född 1996. Slutgiltige vinnaren blev Masaki Yoshida.

De måste göra något väldigt rätt där borta på den gamla kejsarön. Det kanske till och med är så att vi har något att lära och ta efter.

Vi som inte är på plats i Örebro kan här njuta lite av Masaki Yoshidas spel på youtube. Det är så tekniskt, piggt, spänstigt, rappt och övertygande.

Iz

På sistone har det, i min omgivning, diskuterats vitt och brett om vilken låt som spelas i slutet på SVT:s korrespondenterna. Som den outsinliga källa av information som Idiotvind är, så kan jag klargöra att det är Somewhere over the Rainbow med Israel Kamakawiwo'ole.

Låten skrevs ursprungligen till musikalfilmen Trollkarlen från Oz (1939) där den framfördes av Judy Garland. Låten har spelats in i ett till synes gränslöst antal versioner. Från den svenska horisonten sticker Freddie Wadling ut med sin gyllene stämma, han har regelbundet framfört låten live och även spelat in den tillsammans med Fläskkvartetten (Whats's your pleasure, 1988).

Men versionen som spelas i slutet på Korrespondenterna framförs alltså av Israel, kallad Iz, från Hawaii. Tyvärr blev han bara 38 år då han 1997 avled till följd av sin kraftiga övervikt, som mest vägde han 350 kilo. Albumet Facing Future (1993) som innehöll hans tolkning av Somewhere over the Rainbow blev en stor succé. Bland annat blev han förste artist från Hawaii att sälja mer än en miljon skivor i USA och och just Somewhere over the Rainbow, som han spelat in som ett medley tillsammans med What a Wonderful World, har använts i flera filmer och serier och är inga problem att hitta på Spotify eller Youtube.

Det relativa i allting

Citat hämtat från Sveriges största pingisblogg:

"Tomas Tregler vann sin grupp före Karakasevic. Tjecken är bra."

Jo, det är sant. Helt sant. Den unge tjecken Tregler, 20 år gammal, är bra.

Men nu har han inom loppet av en dryg vecka mött 17-åringen Koki Niwa två gånger. Hans rekord mot japanen på dessa två matcher är 8 poäng i ett set. Det är ju inte dåligt, de flesta här i världen kan inte vinna 8 bollar på Koki Niwa innan han hinner vinna 11.

Men det måste ändå vara lite tungt. 8, 6, 2, 3, och 6, 7, 8 är hans totala facit i de sju set de spelat mot varandra senaste veckan. 0-2 i matcher, 0-7 i set och 40-77 i bollar.

Jag har sett matchen från Dubai. Rent fysiskt skiljer det än del på spelarna. Skulle de gå en brottningsmatch skulle Tregler kunna knyta ihop Koki Niwa till en råbandsknop, stoppa honom i en säck och slå in knytet i ett fint presentpapper. Men nu är bordtennis mer sofistikerat än så. Det var en nonchalant, smått ointresserad liten japansk knatte som tillät tjecken vara med i seten. Litegrann.

Så om tjecken är bra. Så bra Koki Niwa är! Eller Wang Hao som sopade väck japanen i nästa omgång. Och hur bra är egentligen Xu Xin som sopar banan med alla?

Kasahara i Halmstad

Vänta nu här...

Har Halmstad BTK värvat Hiromitsu Kasahara?

Jag visste inte att det gick att värva honom. Varför har ingen annan gjort det innan?

Nu flyttar jag till Halmstad. Farväl Göteborg!

"A new king is born"

När jag vaknade upp imorse och gav mig ut i ett rejält djupfryst Göteborg kände jag mig ordentligt tilltygad. Omskakad. Men jag kan inte vara ensam. Hela pingisvärlden borde vara lite tilltufsad och omskakad.

Sättet Xu Xin tog hem Qatar Open på, det saknar nästan motstycke. "Superhuman Xu Xin Secures Qatar Open Crown in Devastating Style" skriver ITTF på sin nyhetssida dagen efter. På något sätt känns det som en underdrift.

Xu Xin, född 1990 och fortfarande junior, har redan slått sig in i världseliten som en ung, frisk fläkt. En färgstark utmanare till de etablerade världsstjärnorna. Spekakulär och fantastiskt underhållande, men kanske inte den mest solida och stabila i Kinas superteam.

Men i Qatar gick han hela vägen genom att bl.a. slå Wang Liqin, Wang Hao, Ma Long och Timo Boll. Så mycket svårare lottning än så kan man inte ha. Men det är inte det värsta. Det är sättet han gjorde det på som nu skakar pingisvärlden.

Mot Wang Hao låg han under 2-3 i set och 1-4. Då tog han time out. Stod i sitt hörn och drack obekymrat lite vatten eller trolldryck ur sin Stigaflaska. Sen gick han in och tog 10 raka poäng. I skilje låg han under 4-8. Då tog han sju raka poäng. De sista bollarna genomförde han med en kuslig exakthet och effektivitet, det var som att se en kirurg jobba.

De övriga, alla de andra, trefaldige världsmästaren Wang Liqin, världens bäste spelare Ma Long och världsettan Timo Boll slog han med 4-0. Ingen av dem hade ens skuggan av en chans. Tre av världens bästa spelare. Utspelade. Mot Wang Liqin blev siffrorna 2, 4, 4, 10. Det var förnedring. I den ovissa finalen mot Boll, som i sin semi besegrat Zhang Jike, blev siffrorna 8, 5, 4, 8. Det var nästan elakt.

Pingisvärlden känns inte mer sig lik. Något har hänt. En ny mästare föddes igår. Xu Xin är nu mycket, mycket mer än bara en frisk, underhållande fläkt. Om några dagar börjar nästa Pro Tour i Dubai. Xu Xin, den lägst rankade av kineserna är lottad på Ma Longs kvart. Kan någon stoppa honom den här gången? Kan någon rubba honom?

"Strange fruit"

Southern trees
bear strange fruit,
Blood on the leaves
and blood at the root,
Black body swinging
in the Southern breeze,
Strange fruit hanging
from the poplar trees.

Det finns gripande sånger.
Och så finns det sånger som inte nöjer sig med att gripa tag, utan fullkomligt korsfäster lyssnaren.

Men då räcker det inte med en perfekt sång. Den måste också framföras av en sångare eller sångerska långt, långt, långt bortom det vanliga. Och då menar jag inte en som kan träffa höga ciss med ett register som spänner över fem oktaver. Jag menar en som kan sjunga med den inlevelse som krävs för att förmedla vad sången säger.

När Billie Holiday sjunger Abel Meeropols dikt om hur de svarta i USA lynchades och hängde dinglande i träden likt frukt, är det med en inlevelse som inte lämnar någon oberörd. Hon sjunger som om bilderna av dem som lynchades framförallt i USA:s s södra stater, för evigt etsat sig fast på insidan av hennes ögonlock. Hon sjunger så att vi ser dem lika tydligt som hon.

Here is fruit
for the crows to pluck,
For the rain to gather,
for the wind to suck,
For the sun to rot,
for the leaves to drop,
Here is a strange
and bitter crop.

Få sånger har varit mer inflytelserika. Musikaliskt sett, politiskt sett, mänskligt sett. Man kan prata om sånger som säger något. Här är en som tatuerar in sig i självaste nervsystemet. Har man väl hört och tagit till sig det här, har man sett Billie Holidays smärtsamt hängivna framförande, då är inte musik någon lek eller tävling längre, man får aldrig mer samma syn på musik. Eller mänskligheten.

Lördag 20:00

Imorgon, lördag, klockan 20:00 kommer ett mycket viktigt inlägg publiceras här på Idiotvind. Så gör ingenting annat då. Jag räknar med att inlägget tar minst en timma och trettio minuter att smälta, så räkna med att er lördagskväll är uppbokad fram till 21.30. Minst.

Bara så att ni inte får för er att göra något annat då.

"The Modern Age"

Då och då händer det att folk stoppar mig på gatan eller kommer fram till mig då jag sitter på någon billig lunchrestaurang. De är inte direkt oartiga, fast väldigt konfronterande och aningen stridslystna. Männen brukar brösta upp sig en aning, så där som tuppar och gorillor brukar göra, för att visa att de är beredda på en fysisk uppgörelse ifall det skulle leda dit.

- Varför tjatar du alltid om de där fyra koreanerna? brukar de säga. Alltid väldigt rakt på sak, inga artighetsfraser, ingenting om vädret. Inte ens nu när det är slaskstorm ute.

Nu börjar jag bli van, men jag brukar ändå alltid spela lite oförstående till en början...

- Vad? Vilka koreaner? säger jag med ett nollställt ansikte.
- Ja... dom där... Kim Sok och dom andra...
- Jaha, du menar Kim Min Seok, Seo Hyun Deok, Jung Young Sik och Lee Sang Su?
- Ja, dom.

Sedan följer en diskussion om bordtennisteknik, lokalpatriotism, framtidens bordtennis och i vissa fall koreansk barnuppfostran och marknadsekonomi. Jag försöker vara diplomatisk och säga att visst finns det även duktiga europeiska ungdomar, men de blir överkörda av asiaterna. Som igår t.ex. då, europeiskt sett, duktige tjecken Tregler fick 8,6,2,3 mot den tre år yngre japanen Koki Niwa.

I ett försök att nu slippa hamna i dessa infekterade argumentationer med besserwissrar, patriotiska pingisfantaster, uppkäftiga tonåringar, trendiga finansmän och små korta, tjocka tanter med sina små bortskämda knähundar så har jag nu satt ihop ett litet videoklipp så att alla kan se vad jag ser. Inget märkvärdigt, bara lite provisoriskt. Bara så att vi alla kan börja hoppas och tro att dessa fyra koreaner ska kunna utmana kineserna om de ädlaste medaljerna på mästerskapen om några år.

Det är några bollar från U21-finalen i English Open mellan Seo Hyun Deok och Kim Min Seok. Matchen är filmad via en enkel webbkamera så bara en vinkel erbjuds och ingen vidare kvalité är det. Dessutom var ljudet så dåligt att jag valde plocka bort det helt till förmån för The Strokes. Så hade jag lagt upp den på Youtube hade jag blivit utskälld för att man inte kan höra bollen. Därför publiceras den bara här, lite inofficiellt.

Göteborgs blindtarm

Det finns en väg som brukar ingå i min löprunda de gånger jag startar rundan hemifrån. Det är en bred, tillsynes påkostad väg som tycks fast i ett kroniskt tillstånd av vägarbete. Lätt ofärdigställd, stundtals blott grusbeklädd löper den under under gigantiska broar och betongfundament, den korsar obevakade rälsar och följer stundom en å som visar flodliknande ambitioner. Men vägen är nästan helt öde. Övergiven.

Det är som att springa i en postapokalyptisk värld. Hela atmosfären ekar av en gapande tomhet, visar spår av att vara byggd för tiotusentalet men används nu bara av fåtalet. Det känns som att springa i Göteborgs blindtarm. Varför den finns där. Vem vägen är till för. Det är frågor som jag tvingas springa ifrån och lämna kvar i mörkret. Jag har försökt förklara för folk vart min löprunda går någonstans, men det är ingen som förstår.

Helt övergiven är den dock inte. På håll strömmar en ständig ström av bilar och det händer att man möter människor på vägen. Mystiska skuggfigurer som alla tycks ha något vagt, avlägset mål i sikte och man undrar hur de hamnat så långt från verkligheten. Igår såg jag en man en bit ut på ett fält. Han vankade av och han i det frusna, höga, bruna gräset, som om han letade efter sina borttappade bilnycklar. I mörkret.

Det är som en Tom Waits sång. Ett dunkelt skymningsland befolkat av skuggfigurer. Världens baksida dit de som aldrig passade in förpassats. Det är lite som Sällskapet också. Ett ödsligt industrilandskap. Räls och betong. En Sällskapet-miljö befolkad av Tom Waits-figurer. Det är ingen dålig löprunda. Nästa gång ska jag döpa gestalterna jag möter. Till Lord God Mose, Blackjack Ruby, Satchel Pudding och Nimrod Cain.

Kalinikos Kreanga!

Medan jag var i fjällen och åkte lite längdskidor så vann alltså mannen, myten, legenden Kalinikos Kreanga Europa Top 12? Ska man inte ens kunna lämna ställningarna över en helg utan att saker och ting börjar spåra ur?

Inte ens Kreanga tycks riktigt fatta vad som händer då Samsonov missar sin forehand vid ställningen 10-9 till Kreanga i finalens sjunde avgörande set.

Med 38-åringen Kreanga som segrare, Samsonov som tvåa, Schlager trea och Saive i kvartsfinal så måste man ju fråga sig hur det egentligen står till med europeisk bordtennis...

Hur som helst, ett stort, stort grattis till Kalinikos!

Idiotvind klamrar sig fast

Kamrater, vi har en tung, mörk och svår period framför oss.

Det är den tiden på året som får oss musikälskare att gå runt med ett konstant illamående och en känsla av att det vi värdesätter allra mest här i världen har blivit kidnappat, skändat och förgiftat av ytliga, tomma, falska människor och simpel profit. Det är äckligt. Mycket, mycket äckligt.

Vi måste stå starka nu. Vi måste hålla fast vid vad vi vet är rätt, riktigt och sant på samma sätt som vi skulle klamra oss fast vid trädstammen då flodvågen kommer.

Det finns många sätt att föra kampen på. Det är lätt att förfalla till blint, ursinnigt hat. Det är lockande att angripa, såga, förkasta, förnedra. Det är så lätt. Ack, så lätt. För det är så obegripligt uruselt. Men det hjälper inte. Det gör bara eländet starkare. Här kommer det inte nämnas med ett ord.

Istället kommer vi bara intensifiera uppmärksamheten och kärleken till musik som är på riktigt. Som uttrycker något. Som sätter ett avtryck hos lyssnaren och som satt ett avtryck i den mänskliga artens historia. Som lever kvar, som säger lika mycket idag och som kommer fortsätta göra avtryck även imorgon.

Dubbelbriljans

Hyfsad boll av de blivande vinnarna i English Opens dubbelturnering. Vinst i semifinalen mot Wang Liqin och Chen Qi, i finalen var det ren överkörning mot Wang Hao och Ma Lin med 11-7, 11-2, 14-12, 11-1. Kineserna brukar blanda sina spelare friskt i dubbeluppställningarna men kombinationen Zhang Jike/Xu Xin känns ju som ett vinnande koncept i många år framöver.