Med min ständigt växande bloggerfarenhet har jag börjat lägga märke till vissa tendenser. Bland annat har jag noterat att då de riktigt briljanta mästerverken diskuteras tenderar de att orsaka små svallvågor dagarna efter. Det är som att kasta i en stor stenbumling i en stilla skogstjärn, det sprids liksom ringar på vattnet.
Här kommer en liten ring på vattnet till följd av gårdagens presentation av Billy Braggs formidabla version av Walk Away Renee. Nu är det orginalartisten, The Left Banke, som framför vad som kom att bli deras största hit.
Walk Away Renee är, i The Left Banke's händer, en charmig, öm poplåt som är lika lätt att tycka illa om som små kattungar. Man måste alltså vara en komplett psykopat för att inte kuvas av den ljuva melodin och Steve Martins spröda röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar