Göteborgs blindtarm

Det finns en väg som brukar ingå i min löprunda de gånger jag startar rundan hemifrån. Det är en bred, tillsynes påkostad väg som tycks fast i ett kroniskt tillstånd av vägarbete. Lätt ofärdigställd, stundtals blott grusbeklädd löper den under under gigantiska broar och betongfundament, den korsar obevakade rälsar och följer stundom en å som visar flodliknande ambitioner. Men vägen är nästan helt öde. Övergiven.

Det är som att springa i en postapokalyptisk värld. Hela atmosfären ekar av en gapande tomhet, visar spår av att vara byggd för tiotusentalet men används nu bara av fåtalet. Det känns som att springa i Göteborgs blindtarm. Varför den finns där. Vem vägen är till för. Det är frågor som jag tvingas springa ifrån och lämna kvar i mörkret. Jag har försökt förklara för folk vart min löprunda går någonstans, men det är ingen som förstår.

Helt övergiven är den dock inte. På håll strömmar en ständig ström av bilar och det händer att man möter människor på vägen. Mystiska skuggfigurer som alla tycks ha något vagt, avlägset mål i sikte och man undrar hur de hamnat så långt från verkligheten. Igår såg jag en man en bit ut på ett fält. Han vankade av och han i det frusna, höga, bruna gräset, som om han letade efter sina borttappade bilnycklar. I mörkret.

Det är som en Tom Waits sång. Ett dunkelt skymningsland befolkat av skuggfigurer. Världens baksida dit de som aldrig passade in förpassats. Det är lite som Sällskapet också. Ett ödsligt industrilandskap. Räls och betong. En Sällskapet-miljö befolkad av Tom Waits-figurer. Det är ingen dålig löprunda. Nästa gång ska jag döpa gestalterna jag möter. Till Lord God Mose, Blackjack Ruby, Satchel Pudding och Nimrod Cain.