"Strange fruit"

Southern trees
bear strange fruit,
Blood on the leaves
and blood at the root,
Black body swinging
in the Southern breeze,
Strange fruit hanging
from the poplar trees.

Det finns gripande sånger.
Och så finns det sånger som inte nöjer sig med att gripa tag, utan fullkomligt korsfäster lyssnaren.

Men då räcker det inte med en perfekt sång. Den måste också framföras av en sångare eller sångerska långt, långt, långt bortom det vanliga. Och då menar jag inte en som kan träffa höga ciss med ett register som spänner över fem oktaver. Jag menar en som kan sjunga med den inlevelse som krävs för att förmedla vad sången säger.

När Billie Holiday sjunger Abel Meeropols dikt om hur de svarta i USA lynchades och hängde dinglande i träden likt frukt, är det med en inlevelse som inte lämnar någon oberörd. Hon sjunger som om bilderna av dem som lynchades framförallt i USA:s s södra stater, för evigt etsat sig fast på insidan av hennes ögonlock. Hon sjunger så att vi ser dem lika tydligt som hon.

Here is fruit
for the crows to pluck,
For the rain to gather,
for the wind to suck,
For the sun to rot,
for the leaves to drop,
Here is a strange
and bitter crop.

Få sånger har varit mer inflytelserika. Musikaliskt sett, politiskt sett, mänskligt sett. Man kan prata om sånger som säger något. Här är en som tatuerar in sig i självaste nervsystemet. Har man väl hört och tagit till sig det här, har man sett Billie Holidays smärtsamt hängivna framförande, då är inte musik någon lek eller tävling längre, man får aldrig mer samma syn på musik. Eller mänskligheten.