"Just a figment of speech"

Lördagskväll och dags för något som är på riktigt. Något att känna igen sig i. Något som ställer vissa krav på sina lyssnare...

Vi vet alla hur amerikaner är. Känslomässigt överdrivna. Allt är helt fantastiskt eller helt förskräckligt. Svart eller vitt. Överdramatiska. Sentimentala. Pretentiösa. Ett gäng drama queens helt enkelt. Det är kanske logiskt att det var just dessa typer som valde att lämna Europa för den nya kontinenten, det måste uppstått en väldigt avslappnad, skön stämning runt om i Europa då de gav sig av.

Deras sinnesstämning går ju givetvis igen i deras musik. Frånser man några enstaka undantag är det alltid den renaste godhet mot den mörkaste ondska, den mest fantastiska förälskelsen eller den djupaste förtvivlan. Musik som inte kräver någon grad av intelligens eller förmåga till reflektion hos sina lyssnare.

Det är därför britterna är så befriande. Alltså de som stannade på sin vindpinade ö då de andra med storvulna ord gav sig av mot det nya förlovade landet. För britterna är mästare, överlägsna världsmästare, på underdrifter och små briljanta underfundigheter.

Som Billy Braggs version av Walk Away Renee där han lånat melodin från den gamla hitten från 60-talet och satt egna ord till. Med en underfundighet kastar han oss in i ett lyckligt romantiskt möte:

She said it was just a figment of speech
And I said you mean 'figure'
And she said no 'figment'
because she could never imagine it happening
But it did

Enastående. Och till en början är allt mellan de två lika enastående som Billy Braggs formuleringar...

I couldn't stop thinking about her
And everytime I switched on the radio,
there was somebody else
singing a song about the two of us

...ända tills han ser henne tillsammans med "Mr Potato Head"...

I went home and thought about
the two of them together
until the bath water
went cold around me

Där skymtar en så djup, elak smärta, men han dröjer inte kvar där. Istället konfronterar han henne och döljer hela sorgen i en mångbottnad ordvits...

I said 'I'm the most elegible bachelor in town'
And she said 'Yea, that's why I can never
understand any of those
silly letters you send me'

Det verkar som att han påstår att han är stans mest "passande" ungkarl (eligible) medan hon hör honom säga "svårlästa" (illegible) och svarar att det var därför hon aldrig kunde förstå hans fåniga brev. Men var missförståndet verkligen ligger, om det ens finns något missförstånd, det får vi aldrig veta.

På något sätt är vi så vana vid det amerikanska, sagovärlden. Vi sitter och undrar ifall det ska sluta lyckligt eller olyckligt? Ska vi gråta av glädje eller sorg tillslut? Vi är aldrig beredda på den brittiska twisten, hur de alltid lyckas kila in någonstans emellan höger och vänster, hitta en liten lucka som varken leder upp eller ner...

And then one day it happened
She cut her hair
And I stopped loving her.

Bara sådär, med en liten nonchalant klackspark viftar han bort hela historien. I en liveversion på youtube har han bytt ut "she cut her hair" mot "she voted tory". Det bitska humorn finns där alltid. Vi blir sittande smått stumma, förvirrade med alla dubbeltydigheter, underdrivna känslomässiga intryck medan gitarren plinkar de sista tonerna på en melodi så vacker att den väcker våra amerikanska sidor...