Den arge Dylan

Man vill inte bli osams med den gamle Bob, det är en sak som är säker. Under sina snart 50 år som textförfattare har han kommit med några av de mest ilskna, hatiska, svidande hotelser och fördömanden som finns att få tag på inom musikvärlden. Det slog mig då jag hörde följande rader ur Floater (Too much to ask) från "Love and Theft" (2001):

"If you ever try to interfere with me or cross my path again
You do so at the peril of your own life
I'm not quite as cool or forgiving as I sound
I've seen enough heartaches and strife"

Det är ord och inga visor det!

När jag började tänka efter insåg jag att vreden och hoten alltid funnits där. Mest känd är väl Like a Rolling Stone som Dylan själv beskrivit som "a long piece of vomit" där han vräker ur sig sitt hat och skadeglädje över någon stackare. Men vad som kanske glöms bort är att han i samma veva skrev och spelade in Positively 4th street som bara släpptes som singel (1965).

Det finns så klart mängder med texter med mer uppseendeväckande och högljudda uttryck för avsky och ovänskap. Men frågan är om någon grävt djupare och så kallsinnigt uppriktigt uttalat sin förbannelse. De avslutande raderna slår spiken i kistan:

"I wish that for just one time
You could stand inside my shoes
And just for that one moment
I could be you
...
You'd know what a drag it is
To see you"

Sen har vi ju Idiot Wind, en lång dånande vredeshymn som likt en malström bara drar ner mer och mer i sin kokande vredesgryta. Vad som gör den så kusligt hatisk och oförsonlig är att alla vet vem som står i raseristormens mitt samt att vi alla kan höra det totalt gränslösa i vreden som till slut också riktas mot honom själv.

En annan urstark form av vrede visade han redan på en av sina tidigaste låtar då han i Masters of War ger sig på militärindustrin. Företagsledare, bevälhavare och även presidenter och statschefer får ta åt sig då Dylan jämför dem med Judas, hävdar att deras själar är fördömda och att de inte är värda blodet som rinner i deras ådror. Som om det inte vore nog drämmer han i slutet till med en vers som får lyssnaren att huka, han går nästan över gränsen:

"And I hope that you die
And your death'll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I'll watch while you're lowered
Down to your deathbed
And I'll stand over your grave
'Til I'm sure that you're dead"

Och inte blir han så värst mycket mildare med åren. På "Modern Times" (2006) i den avslutande låten Ain't Talkin' förklarar Dylan likgiltigt:

"If I catch my opponents ever sleepin'
I'll just slaughter them where they lie"

Även på senaste skivan kan vi hitta exempel på att man gör bäst att hålla sig på god fot med den konstant turnerande ikonen. I If you ever go to Houston hälsar han en av de tre systrarna i Dallas att "pray the sinners prayer" och i It's all good kommer en sylvass hotelse som får en att gapskratta så länge man inte är målet för hotelsen:

"I'm gonna pluck off your beard and blow it in your face
This time tomorrow I'll be rolling in your place"

Där satt den! Det är en hotelse man inte skakar av sig med en axelryckning. Han vill rycka loss ditt skägg och blåsa i ansiktet på dig. Med andra ord, han gillar dig inte alls, passa dig väldigt, väldigt noga.