I den tredje delen av Idiotvinds artikelserie om "Highway 61 Revisited" tas ytterligare ett nytt grepp för att förmedla albumets särställning och bländande perfektion utan att fastna i ett gyttjigt dike av superlativ.Den här gången handlar det inte om någon statistisk sammanställning utan om en liten filmsnutt.
Den visar kompositören Dylan, hur briljant han omarbetar en låt från en hetsig, kaxig rocklåt till en tillbakalutad, jazzdoftande pianoblues som bara kan beskrivas som världens skönaste låt.
Under inspelningen gick låten under namnet Phantom Engineer innan den slutligen fick den något längre titeln It takes a lot to laugh, it takes a train to cry.
Vid ett av låtens pianon sitter Paul Griffin och strör ut magiska ackord över musiken likt poeten sprider knyckliga papper med halvfärdiga verser över sitt golv. Dylans munspel drar, bänder och töjer ut tonerna till bristningsgränsen och lindar in musiken med dem. Hans röst är som whiskeyspetsad honung när han sjunger de tidlösa textraderna, vaga likt blyertsskisser, starka likt cyanid och fullspäckade med referenser till gamla blueslåtar som löper likt en räls genom låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar