Ni vet hur det är, man har gjort sin film om det amerikanska inbördeskriget. Man är nöjd. Och så vill man ju så klart ha ett så bra soundtrack till filmen som det bara är möjligt. Något som gör filmen rättvisa. Så man funderar länge och noga på vem som ska få den stora äran.
Det måste vara någon med förmågan att skildra heroismen och tapperheten hos alla de som kämpade ett hopplöst, meningslöst, blodigt krig. Någon som kan skriva ett episkt verk som fångar historians hela vemodiga och grymma skönhet. Någon som hos lyssnaren kan måla upp historiens puls, fantastiska landskap, stillheten, våldsamheten, blodiga kroppar i leran. Någon som kan förmedla ångest, sorg, tro, svek, ära, kärlek, hjältemod och dödens oundvikliga brutalitet och befrielse. Allt i en enda låt.
Någon som kan skapa en melodi så vemodig och vacker att lyssnaren tas tillbaka till dessa dystra tider utan ordens hjälp. Någon som kan skriva en text där varje enstaka rad är som en fulländad poetisk kraft som trollbinder lyssnaren. Någon som med blott sin röst personifierar amerikas förenta stater och dess historia i all sin ära och i alla sina ärr och brister. Någon som har den amerikanska historien pulserande i sina ådror.
Självklart kommer man fram till att det bara finns en. Han som på sin senaste skiva kan sjunga:
"I know these streets, I've been here before,
I nearly got killed here, during the Mexican War"
...utan att någon reagerar över att det skulle vara något konstigt med det.
Så en dag kommer ett brunt kuvert med ett kasettband. För varje vers som går stiger skammens rodnad. Vad man man själv behövde 3 timmar och 45 minuters film och en budget på 100-tals miljoner för att uttrycka, lyckas den här mannen uttrycka i ett 8 minuters långt musikstycke. Och han gör det dessutom så mycket bättre. Det där lilla musikstycket överskuggar ens livsverk, mastodontfilmen som man ägnat flera år åt.
Fan, jag skulle ringt Bryan Adams istället.
Nerkortad officiell version:
I sin helhet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar