Nöjeskrönikören Fredrik Wirtanen skrev tidigare i veckan en otäck krönika. Han berättade hur han då och då rensar ut kulturen ur sina hyllor; skivor, böcker och filmer kastas i en vårdslös och brutal takt.
Den här gången försvann Bruce Springsteen och R.E.M. ur skivhyllan. Och "Urban Hymns" med The Verve slängde han, hur ska du klara dig utan låtar som The Drug's don't work och Velvet Morning? Velvet Morning Fredrik! Strindbergs Röda Rummet, Nick Hornby, Hemingway, allt verkar försvinna under sentimentalitetens kvävda protestvrål. Det gör det ännu mer otäckt, han plågas verkligen av utrensningen, ändå fortsätter han. Jag läser med uppspärrade ögon och förstenade leder. Kalla fingrar av rostfritt stål knyter sig om min ryggrad och vrider om, kramar ur all ångestkrypande skräck. Hur kan han?
Ändå kan jag inte annat än läsa vidare.
"Jag slänger inget med Bob Dylan – inte ens ”Down in the groove” – förutom möjligtvis, av princip, Bobs enda överskattade skiva ”Self portrait”."
Min andning blir, för en stund lite lugnare. Dylan får vara kvar. Han kostar till och med på sig lite Dylanologihumor, "Self Portrait" är allmänt betraktad som Dylans sämsta skiva. Det är dock inte sant, "Down in the Groove" är mycket, mycket sämre.
Inte heller Håkan Hellström förmår han slänga. Men Neil Young försvinner. Alla mina inre organ, till och med njurarna, vrålar i samstämmig kör:
"NEEEEJ!". Ett sådant där kallsvettigt skrik som man häver ur sig i sina mardrömmar medan man trasslar in sig i sina lakan. Inte Neil! Vems stämma ska nu blåsa på dina blåmärken när du slår dig?
"Ut med det gamla, invänta det nya. Man måste rensa bort annars bor man i ett museum. Ett trångt museum."
Jag förstår inte, vill inte förstå. Varför vill man inte bo i ett museum? Jag har aldrig förstått vitsen med dagens inredningsmode, med alla kala rum med intetsägande tavlor, matchade färgskalor och trendiga möbler. Jag vill ha gamla, tunga, dammiga, fullknökade hyllor där alla mina faser inom litteratur och musik finns representerade. Jag vill vada i sentimentalitet.
Det är klart att jag inte lyssnar på Europe längre. Men dom ska ändå stå där i skivhyllan. Hur skulle jag kunna se mitt 10-åriga jag i ögonen igen om jag gjorde mig av med mina, för den stunden, största idoler?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar