Dags för det sjätte och sista klippet i vår One Too Many Mornings serie. Det har varit en fantastisk resa där vi fått följa en liten ljuvlig låt från stillsam aukustisk ballad, till högljudd revolutionerande rock, till countryduett med Cash, till arenarock, tillbaka till aukustisk fast i skinnbrallor och örhänge och så slutar vi här 1998 i det närmaste vi kommer nutidens Dylan.
Han har hunnit bli 34 år äldre än första gången vi hörde honom sjunga låten, det hörs och det syns. Men hans röst är vackrare än någonsin och hans sångförmåga är fulländad.
En bloggläsare har tydligen sett en slående likhet mellan Dylan och Adam Sandler under det fjärde One Too Many Mornings-klippet. Att Sandler haft Dylan som mall då looken för filmen Reign Over Me skapades råder det ju inget tvivel om, men jag kan inte instämma i de slående likheterna från Hard Rain-spelningen från 1976. Vad säger ni andra?
På tal om Reign Over Me, hur kan man låta en huvudperson i en film som lyssnar på musik hela tiden se ut exakt som Dylan utan att ta med en enda Dylanlåt i filmen?
3 kommentarer:
Håller fast vid min ståndpunkt. Tycker dessutom att version 4 slår de andra med hästlängder. Vilken inlevelse. Vilken röst. Jag har lyssnar på den om och om igen.
Version 6 kunde jag inte ens lyssna igenom. Dålig röst och dålig version av låten.
Ja, du är inte ensam om att inte uppskatta dagens Dylan, en del tycker synd om honom som fortfarande försöker sjunga då han uppenbarligen inte har någon röst kvar. Jag tror det är lite som mögelost. Många gillar ost men när den blir möglig är det många som har svårt att uppskatta den bittra smaken och se att möglet egentligen tillför något till osten, gör den bitterljuv.
Men jag håller med dig om att 1976-versionen är en av de bästa och ett helt lysande framträdande. Glädjande nog finns det ju många fler låtar från samma konsert. Jag slänger upp ett till med en gång.
Trevligt, trevligt..
Några fler Nick Cave-tips skulle inte sitta fel..
En blogg om både pingis och musik är oslagbar, helt enkelt!
Skicka en kommentar