På sistone har bloggen blivit en allt mer nutidsorienterad och aktuell blogg. Det gillar jag inte. Det är inte meningen att jag ska sitta här och kommentera samtiden. Nej, det här ska vara en efterbliven blogg som förmedlar läsaren en känsla av att befinna sig i en igensvetsad container på en lastpråm med brutet roder som driver vind för våg mitt ute i Stilla Havet.
Om så Nordkorea attackerar Europa med kärnvapenmissiler samtidigt som den svenske kungen gör en statskupp och tar makten tillsammans med påven och de allierar sig med Nordkorea, skänker Skåne till Polen och förbjuder mjölk så ska man kunna gå in här och läsa om Wang Liqins forehand och Dylans backhand.
En blogg ska vara som en egen liten värld. En värld där jag har privilegiet att helt unisont bestämma vad som är intressant, väsentligt och värt att uppmärksamma. Just nu kanske det viktigaste i världen anses vara vad som händer i den där jättesandlådan i Köpenhamn, men just här är också den ofta förbisedda Restless Farewell otroligt viktig.
3 kommentarer:
När du skriver om Dylans backhand börjar jag direkt fundera på vilken spelstil Dylan skulle ha i pingis.
Vad tror du?
Skulle Dylan dra på uppstuds? Fiskar han? Bra serve?
han skulle vara galet galet kreativ... en av tidernas bästa
Mycket intressant.
Han skulle absolut inte dra på uppstuds, det är han alldeles för laid-back för.
Kreativ skulle han definitivt vara, förmodligen skulle han påminna en hel del om J-O. Man kanske skulle kunna säga att J-O är pingisens svar på Dylan?
Skicka en kommentar