... det bara intresserar ca två besökare här på bloggen så måste jag berätta att jag inte hört något så gripande och obehagligt som Osslers Lergraven sedan jag hörde Thåström sjunga Balladen om Briggen Blue Bird av Hull för första gången.
Den är bedövande vacker. Men den fragmentariska texten skakar om alla sinnen; jag känner hemska, unkna dofter; hör en gravliknande tystnad störd av desperata rop och spöklika, gripande bilder flimrar upp för min inre syn och får min ryggrad att rulla ihop sig till en liten boll. Det är poesi i sin allra skarpaste, mest fängslande och genomträngande form.
3 kommentarer:
Din beskrivning av Lergraven låter lite som min systers beskrivning av EMD´s fantastiska MELODIFESTIVALbidrag
Egentligen vill jag ju inte vara fördomsfull men jag kan inte hjälpa det - jag har väldigt svårt att tro att jag skulle hålla med din syster.
Däremot tänkte jag faktiskt just på ditt inlägg om din systers biobesök då jag skrev om Lergraven.
Jag håller helt och hållet med dig i ditt resonemang om skräckfilmer men när jag beskrev Lergraven insåg jag att den är ungefär likadan fast en låt, en skräcklåt, typ.
Så hur kommer det sig då att jag uppskattar skräcklåtar men inte skräckfilmer?
Och det är ingen retorisk fråga, jag har inget svar.
bra, för jag har inget svar.
Skicka en kommentar