Jag fortsatte min mordiska kväll med Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street. Dess skildring av London fick mig mest att tänka på en annan Nick Cave låt.
"I started thinking about London
and nothing good ever came from this town
And if the Thames weren't so filthy
I would jump in the river and drown"
Han har många ansikten den gode Nick. Bara för att han i ena stunden är en psykopatisk massmördare betyder inte det att han i nästa stund inte kan vara en djupt deppig man på en bänk vid Themsen en kulen höstkväll.
"A grief came riding on the wind"
Ena stunden blickandes uppåt på den enorma järnbron, med alla hundratals jäktande människor som välver sig över såväl floden som honom...
"Hear the ancient iron bridge
And listen to it groan
with the weight of a thousand people
Leavin' or returning home
To their failures
To their bordoms
To their husbands
And their wives
who are carving them up for dinner
before they even arrive"
...i nästa stund med sin molokna blick vänd ner mot det svarta vattnet som sakta flyter fram nedanför honom...
"Now look there just below the water
See the saviour of the human race,
with the fishes and the frogs
has found his final resting place"
Och tangenterna klingar så vackert under hans fingrar till hans milda, djupa röst, det är så stilla, så förtrollande vemodigt, så vackert att något går sönder inombords och fullkomligt otänkbart att samma röst skulle kunna yttra ett våldsammare ord än "attsingen".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar