"Preaching the Blues"

"The thing about Robert Johnson was that he only existed on his records. He was pure legend."

- Martin Scorsese

"... and I know no one can sing the blues like Blind Willie McTell"

- Bob Dylan

Ibland drabbas jag av kraftig bluesfeber. Förhäxas av de dunkla myterna som omgärdar de knastriga inspelningarna där mytologiska varelser sjunger trollbindande likt gastar i svidande bluestakter. Då finns det ingen annan musik som känns så mycket, det är som om den är det enda sättet att uttrycka sig. Så jag satte ihop en spellista i Spotify, med original och senare tolkningar och lade till i länklistan till höger.

Därför att det är så fantastiskt att höra styrkan i de primitiva inspelningarna från 20- och 30-talet blomma ut i nutida artisters respektfulla hyllningar till sina föregångare. Det är fängslande att följa spåren i vår tids musik tillbaka till deltabluesen. Var gång man sätter sig och lyssnar genom några gamla inspelningar från 1930-talet så hittar man spår. De gamla blueshjältarna har lämnat fingeravtryck, fotspår och DNA överallt, både i musik och texter, i dagens musik.

Bluesen, tillsammans med alla kulturers traditionella folkballader, folkmusiken, det var väl så det började. Dylan stod med en fot i folkmusiken och den andra i bluesen och hade han funnits i obegränsad tillgång på Spotify så hade hans cover på Robert Johnsons Milkcow Calf's Blues från 1962 och även inspelningen av 32-20 från 1993 funnits där tillsammans med Blind Willie McTells Broke Down Engine och Delia från World Gone Wrong (1993).

Men frånvaron av Dylan blir inte alltför smärtsam. The Gun Club är imponerande i sina djärva och egensinniga coverversioner och The Rolling Stones är bara bäst när de ger sig på sina Robert Johnson-favoriter och Willie Dixons Little Red Rooster. Det är liksom The Stones grej, att vara bäst. Att leverera felfri, perfekt, bluesrock medryckande som en tromb. Här dyker också en äldre släkting till Little Red Rooster upp i form av Charley Pattons Banty Rooster Blues. Även Dust my Broom måste presenteras i tre steg från den första versionen av Robert Johnson, till den berömda Elmore James-versionen och vidare till en av de hundratals versioner som måste ha spelats in av bluesklassikern.

Jag har lyssnat som en besatt de senaste dagarna, så nu delar jag med mig och predikar bluesen.