Lidandets asgamar

Vilka ljuva tider det är för kvällspressen. Inte nog med att ett flygplan med ett helt hockeylag störtar. Till på köpet var det en folkkär svensk idrottsstjärna med på planet. "Här säger Livs änka farväl till sin make" skriver Aftonbladet som rubrik tillsammans med en bild på den stackars kvinnan. De gnuggar händer, njuter, vältrar sig i eländet.

"Åh, så härligt", suckar de över alla klick de får på en sån rubrik, alla vill ju in och tycka synd om stackaren. Och så många lösnummer det säljer. Vad nöjd fotografen måste varit när han tog bilden på den sörjande framför en minnesbild på hennes make. Han fick säkert en liten bonus. Det är glada dagar för massmedians alla asgamar.

Inte nog med det.

Det är ju 10 år sedan attackerna mot World Trade Center. Det ger ju en ursäkt i att damma av alla gamla bilder från katastrofen och rulla runt i sorg, elände och lidande likt grisar rullar runt i svinstians gyttja. Det är inga nyheter, bara en härlig nostalgi i död och förstörelse. Sånt säljer.

Jag skulle hellre gnaga fingrarna av mig än lyfta kameran och ta en bild på någon som för bara dagar sedan förlorat sin man och pappan till sina barn. Att sedan sälja bilden till Aftonbladet för publicering till allas beskådan, jag kan inte tänka mig en vidrigare ondska.

Let me ask you one question
Is your money that good
Will it buy you forgiveness
Do you think that it could
I think you will find
When your death takes its toll
All the money you made
Will never buy back your soul

And I hope that you die
And your death’ll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I’ll watch while you’re lowered
Down to your deathbed
And I’ll stand over your grave
’Til I’m sure that you’re dead