Tre år fyllda

Jag glömde min bloggs födelsedag. Hur som helst är min blogg nu tre år. Inte illa.

Det var svindlande längesen jag var inne på Bloggtoppen för att se hur långt jag har kvar till just bloggtoppen. I början studerade jag flitigt toppbloggarna för att få inspiration och lära mig hur man gör. Men jag kände mig aldrig bekväm med shoppingredogörelser och dagens-outfit-bilder.

Tvåa på dagens bloggtopp är Pernilla Wahlgren. Hur ska jag kunna konkurrera med det? Det är klart varenda svensk vill in och läsa om när Pernilla shoppar kläder, hälsar på sin bror och lanserar sin egen kokbok, "Pernillas Jul". Eller, man får inte läsa det så mycket som att se det. För något man slås av när man besöker Pernilla Wahlgrens blogg är hur mycket bilder det är. Stora bilder. Jag räknar till 37 bilder i de senaste 4 inläggen. Ibland har hon klämt in en rad mellan bilderna.

Jag övervägde att driva med Pernillas blogg genom att göra ett reportage från China Open med massa jättelika bilder och bara några enstaka skrivna rader. Wahlgren möter Idiotvind, liksom. Men det föll ju på sin egen orimlighet. Pernilla skulle aldrig skriva om något så avlägset från sig själv som en bordtennistävling i Kina. Toppbloggarna har en sak gemensamt. Sitt osvikliga intresse för och fokus på sig själva.

Nu vill jag dock klargöra att jag inte är avundsjuk på hennes sex-siffriga besökarantal. Jag är stolt över mitt tre-siffriga. Jag inser att jag vänder mig till en intellektuell elit, en högst begränsad skara människor som tagit steget från pekbokstadiet. Som vågar ta sig an textstycken som består av flera meningar i sträck. Intellektuella människor, men samtidigt udda. Folk som hellre läser om och hör Nick Cave eller ser lite bordtennis än ser bilder när Pernilla Wahlgren provsmakar choklad och shoppar barnkläder.

Konstiga är vad vi är.