Dylanologens verklighet

I kommentatorsfältet till ett tidigare inlägg fick jag en fråga från en läsare om jag håller med Fredrik Wikingsson i sin krönika om Dylanologens maniska besatthet. Är det något unikt för Dylan? Jag vet inte om det är så, eller om det är det Wikingsson säger, jag har dock bara stött på det när det gäller Dylan. Helt klart är dock att jag känner igen mig mycket väl i hans skildring av besattheten och håller med om det mesta...

• ...hur besattheten kan ligga i träda under långa perioder
• ...men att en detalj räcker för att man ska kastas ner i den djupaste besatthet
• ...att sommaren 1966 är en mystisk period höljd i dunkel
• ...att Pluras kommentar om att bilden är från "mitten av 60-talet" inte säger något för en Dylanolog - för oss är maj och juni 1966 lika åtskilda från varandra som tiden före och efter Jesus födelse är för en protestant
• ...att bilder tagna i "mitten av 60-talet" kan tidsfastställas med några veckors felmarginal, det är faktiskt sant
• ...att påståendet att en bild som ser ut att vara från sommaren 1966 påstås vara tagen 1967 är rent upprörande, provocerande faktiskt
  
• ...att vistandet på Dylanforum som Hard Rain är ett säkert sjukdomstecken hos en Dylanolog

MEN!

Jag håller verkligen inte med om att Dylan sjunger "blue" bäst i fjärde versen av Tangled up in blue. Inte heller är det i tredje versen som den 80-årige mannen i Miami hävdar. Båda påståendena är rent absurda. Sjätte versen. Det är i sjätte versen han sjunger "blue" bäst. Förutsatt att det är den officiella albumversionen vi pratar om, tillräckligt med information saknas i krönikan för en korrekt bedömning. Jag har 39 versioner av låten och kan inte garantera att deras påståenden inte stämmer på en del av dessa...

En fin skildring av vår verklighet är det dock. Och Fredrik, här är käppen...