Jag har aldrig sett mig som någon vidare empatisk människa. Även om jag, när jag tänker efter, ibland kan känna ett stort medlidande med medmänniskor i plågsamma situationer. Det är den sortens empati jag behärskar. Jag ödslar sällan någon energi på att glädjas med människor, det kan de gott göra för sig själva. Men lider de kan jag stundtals göra dem sällskap.
Om än mina empatiska förmågor kan debatteras så drabbades jag ikväll av exakt de kaotiska känslor som Selby själv måste haft inom sig då han snookrats styggt vid underläge 14-16 och typ 0-47. Tvingad att vinna tre raka frames för att ta sig till den så obegripligt hett eftertraktade finalen stod han och gjorde försök efter försök för att träffa en röd på rätt sätt och Dotts ledning bara växte. Någon slags empatisk panikstress växte inom mig i takt med hans missar.
Det var som om det fanns ett 100 Mbits bredband mellan mig och Selby där all hans kvalfyllda ångest tankades över till mig fullständigt oförsvagad. I mina hörlurar spelade Nick Cave & The Bad Seeds sin version av Muddy Water och tonsatte våndan som härjade likt en tornado inom både mig och Selby. "Mary, grab the baby, the river's rising/Muddy water taking back the land" ...sjöng Nick medan Selby för andra gången i rad missade en trevallarsstöt med ca 1 cm efter en fyrametersresa kors och tvärs över bordet.
Det kändes som om det var mina nervbanor Barry och Blixa spelade sina knatande basgångar på medan Thomas Wydler drev på takten på hjärtklaffarna.
Well the morning light shows water in the valley
Daddy's grave just went below the line
Things to say, you just can't take em with ya
This flood will swallow all you've left behind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar