Dylan Top 100: 26-30

26. The Lonesome Death of Hattie Carroll (The Times They Are A-Changin’, 1964) [11]
Dylans berättelse om hur William Zanzinger slog ihjäl sitt hembiträde Hattie Carroll och om den efterföljande rättegången slog undan fötterna på en hel musikgenre. Många är det som än idag berättar om hur den omkullkastade formerna för hur en ”protestsång” kan skrivas. Det är en kass benämning, ”protestsång”, Dylan avskydde den. Men sången skildrar 60-talets USA i sin mest avskyvärda skepnad där en vit rikemanssnorvalp kommer undan med ett oprovocerat överfall med dödlig utgång mot sitt svarta hembiträde. Den överraskande milda domen väckte stor uppståndelse i USA och Dylan skrev låten nästan omedelbart efter domstolens beslut.
Låten är uppbyggd på fyra rimmande verser. I den första beskrivs mordet och gripandet. I den andra beskrivs William Zanzinger. I den tredje skildras Hattie Carrolls liv. De avslutas alla med raderna “But you who philosophize disgrace and criticize all fears/Take the rag away from your face/Now ain't the time for your tears.” Men i den fjärde versen då domen förkunnas, förändras de sista raderna. Versen är så briljant att den här måste återges i sin helhet:

“In the courtroom of honor, the judge pounded his gavel
To show that all's equal and that the courts are on the level
And that the strings in the books ain't pulled and persuaded
And that even the nobles get properly handled
Once that the cops have chased after and caught 'em
And that the ladder of law has no top and no bottom
Stared at the person who killed for no reason
Who just happened to be feelin' that way without warnin'
And he spoke through his cloak, most deep and distinguished
And handed out strongly, for penalty and repentance
William Zanzinger with a six-month sentence
Oh, but you who philosophize disgrace and criticize all fears
Bury the rag deep in your face
For now's the time for your tears”

27. Masters of War (The Freewheelin’ Bob Dylan, 1963) [16]
Det är en prestation som är ofattbar ifall man stannar upp och tänker på det. En antikrigslåt utan att det blir fånigt, besinningslöst hat utan att det blir dumt. Men främsta styrkan hos Masters of War är att den är skriven på en så universell nivå, men ändå träffar så klockrent. Den är minst lika aktuell idag som när den skrevs. Den hade varit lika aktuell för hundra år sedan och kommer att säga lika mycket för morgondagens generationer.
Vad som slår en när man lyssnar till Dylans tidlösa angrepp mot vapenindustrin och politikens krigiska ledare är hur iskallt och nästan likgiltigt Dylan uttrycker en text som kokar, pulserar och kreverar i en vildsint vrede och ett oförlåtligt hat. Låten är en yta lika lugn som en skogstjärn som rymmer krafter av vulkaniska mått.
Men trots att Dylan inte gör de minsta försök att dämpa eller kontrollera sitt hat, så är det en välartikulerad vrede han släpper fram, ackompanjerad av dundrande ackord som tycks förebåda jordens undergång. Det är med vredesmodets klarsynthet han otäckt iskallt uttalar fördömanden och de mest vederstyggliga, hjärtlösa förbannelser ”For threatening my baby/Unborn and unnamed/You ain't worth the blood/That runs in your veins” och ”Let me ask you one question/Is your money that good/Will it buy you forgiveness/Do you think that it could/I think you will find/When your death takes its toll/All the money you made/Will never buy back your soul”.
Och när slutet väl är där visar det sig att den unge Dylan sparat sina allra mest hatfyllda ord till sist, ord så starka att de får lyssnaren att rygga tillbaka; ”And I hope that you die/And that your death will come soon/I’ll follow your casket/On a pale afternoon/And I watch while you’re lowered/Down to your deathbed/And I’ll stand over your grave/’Til I’m sure that you’re dead”.

28. Gates of Eden (Bringing it all Back Home, 1965) [69]
Dylan slår an ackorden med en beslutsam intensitet och verserna proklameras med en melodisk vältalighet. Den femte raden i varje vers svävar ut i en underbar klingande slinga. Men allt det där är bara detaljer, melodi och musik är bara dekorationer, Gates of Eden handlar helt och hållet om orden. Som Bobby Neuwirth sa ”No one had ever heard anything like this before, no one had ever heard anything like this before”. Ingen har hört något liknande efteråt heller.
Låten består av nio verser. Alla åtskilda, beskrivande bilder och scenarion vi aldrig hade kunnat drömma om. Som den grå flanelldvärgen som skriker ut sin vanmakt åt motorcykelns svarta madonna, den tvåhjulade zigenardrottningen, då hon sveper förbi medan rovfåglar pickar i sig hans brödsmulesynder.
Vi får höra om; “The kingdoms of experience/In the precious wind they rot/While paupers change possessions/Each one wishing for what the other has got”, här finns fria “to do anything they wish to do but die” och det hugger till och blir extra vackert då Dylan höjer rösten i en av de klingande femte raderna; “and I’ll try to harmonize with songs/the lonesome sparrow sings”.
Och här finns Aladdin med sin lampa som sitter med “utopian hermit monks/side saddle on the golden calf/ And on their promises of paradise/You will not hear a laugh/All except inside the Gates of Eden”. Alla verser slutar där, i Eden, som en kontrast till vad som finns utanför, som om låten är en berättelse om alla de som ställdes utanför Eden. Där byrackor skäller åt ”ships with tatooed sails/heading for the Gates of Eden”. Och innanför portarna är allt annorlunda; “the princess and the prince/discuss what's real and what is not/it doesn't matter inside the Gates of Eden”.
Men det finns en risk i att analysera, plocka isär och lägga för mycket betydelse i allt som sägs. Dylan varnar för just det i sista versen och ger oss en ledtråd i hur han vill att vi ska lyssna till verserna: “At dawn my lower comes to me/And tells me of her dreams/With no attempts to shovel the glimpse/Into the ditch of what each one means/At times I think there are no words/But these to tell what's true/And there are no truths outside the Gates of Eden”.

29. Just Like a Woman (Blonde on Blonde, 1966) [10]
Låten fungerar lite som huvudpersonen på Blonde on Blonde. Det är kanske den mest berömda från den legendariska skivan och den personifierar mycket av vad Blonde on Blonde handlar om. Den till häften verkliga till hälften hallucinerande dimman ligger tät och ett relativt osmickrande porträtt samt en obekväm relation målas upp.
Men Just Like a Woman domineras av sin melodi. En gitarr och ett piano som trippar runt i små cirklar, en doft av orgel och så munspelet som hugger tag i hela låten. Genial i sin melodiösa enkelhet löper den som en röd tråd genom hela kompositionen, från sitt intro till det avslutande solot.
Texten är kusligt avlägsen och abstrakt ena stunden ”Nobody feels any pain/Tonight as I stand inside the rain” eller ”With her fog, her amphetamine and her pearls” men långt därinne bland de suddiga bilderna ligger de mest allmänmänskliga situationerna. Det ligger mycket i vad den rutinerade låtskrivaren Jimmy Webb sa; ”There’s a lifetime of listening in these details and layered subtleties. Any serious student of songwriting will find a complete edeucation in this one composition”.

30. Po’ Boy (Love and Theft, 2001) [79]
Kanske ville Dylan bara briljera i frasering och humoristiska, underfundiga rim. Åtminstone är det precis vad han gör i en av sina mest lekfulla kompositioner. ”Po’ Boy in the hotel called the ‘Palace of Gloom’/called down to roomservice, says ’send up a room’” vitsar Dylan mitt ibland Shakespeare parafraser, kärleksförklaringar och väderbitna rader som ”time and love has branded me with its claws”. Och medan musiken dansar fram med en retsamt avslappnad lätthet skrålar han ut ”all I know is that I’m thrilled by your kiss/I don’t know anymore than this” innan han avslutar med ännu en vits; ”Knockin’ on the door, I say, ‘Who’s it, where you from/Man say ‘Freddie’, I say ‘Freddie who?’/He say, ‘Freddie or not, here I come’”.