17. Just Like Tom Thumb’s Blues (Highway 61 Revisited, 1965) [-]
Den är så vansinnigt avspänd och så oemotståndligt, hypnotiserande svängande, böljande och gungande. Redan från första tonen, sättet gitarren och pianot samspelar, de där slöa gitarrackorden där man kan höra varje sträng slås an, nästan som en harpa, medan pianoackorden dansar runt omkring, fram och tillbaka, upp och ner. Och Dylans röst är så där kolossalt nonchalant på det sättet som den var i mitten av 60-talet när geniet i honom sprakade som mest. Ju galnare texten blev, desto mer oberört blev hans stenansikte. Låten kokar över av retsamt avslappnad, välspelad musik, den är så fylld av influenser men kan ändå inte kallas något annat än ren, högkoncentrerad Dylan.
Texten vadar i total dekadens. Han är nere i Juarez, ”lost in Juarez”, och det är påsktider dessutom. Spriten och drogerna flödar och han sjunker bara längre ner i fördärvet; ”I started out on burgundy/but soon hit the harder stuff”. Men det är långt ifrån någon drogskildring á la Lou Reed där missbrukarens verklighet slår en knytnäve i ansiktet på lyssnaren. Dylan befinner sig i en sagolik drömvärld, där gränsen mellan verklighet och dröm är lika suddig som dimma.
Staden tycks lika dekadent som sångaren, “all the authorities they just stand around and boost/how they blackmailed the sergeant at arms/in to leaving his post”, någon ordningsmakt att lita på tycks det inte vara tal om; ”because the cops don’t need you/and man they expect the same”. Fylld av farliga kvinnor tycks den också vara, som Saint Annie eller Sweet Melinda som bönderna kallar ”the goddess och gloom”; ”She takes your voice/and leaves you howling at the moon”.
Tillslut tycks han dock fått nog; “Everybody said they'd stand behind me/When the game got rough/But the joke was on me/There was nobody even there to bluff/I'm going back to New York City/I do believe I've had enough.”
18. I Want You (Blonde on Blonde, 1966) [28]
En av Dylans allra lyckligaste låtar rent musikaliskt. Den dansar sig fram bland alla instrument som var och en spelar sina egna små euforiska melodier på helt egen hand. De skuttar kring varandra i cirklar, svarar på varandras glada lockrop och så glider munspelet in på scenen, liksom på knä och alla instrumenten faller in i dess vilda omtumlande dans.
Texten är inte lika otvunget lycklig. Men den är ändå sprallig som en dagisklass. I de mest sprudlande, abstrakta bilder får vi veta att allting talar emot honom; ”The guilty undertaker sighs/the lonesome organ grinder cries/the silver saxophones say I should refuse you” men det spelar ingen roll, han har bestämt sig “the cracked bells and washed-out horns/blow into my face with scorn/but it aint that way/I wasn’t born to loose you”.
Dylan betonar som ingen annan, att rimma på ord som ligger inbakade mitt i meningarna är liksom inga problem. ”Horns”, ”scorn” och ”born” rimmar som aldrig förr. Versernas uppbyggnad är spretiga men ändå strukturerade och innehållet där ”the drunken politicians leaps/upon the streets where mothers weeps” och där Dylan ”return to the Queen of Spades/to talk with her chambermaid” är helt spritt språngande vettlöst. Det kan inte bli tokigare tänker man inför sista versen då det dansande barnet i sin kinesiska kostym dyker upp och Dylans svartsjuka blottas.
"Now your dancing child with his chinese suit/He spoke to me, I took his flute/No, I wasn't very cute to him - Was I ?/But I did it though because he lied/Because he took you for a ride/And because time was on his side/And because I .../I want you, I want you”
19. To Ramona (Another Side of Bob Dylan, 1964) [54]
“Ramona come closer shut softly your watery eyes/the pangs of your sadness will pass/as your senses will rise” börjar Dylan i en av hans mest ömma, vemodiga och vackra akustiska ballader. Han har ett sätt att få ord och meningar att låta så fantastiska. Som om han ser ord ur något annat perspektiv än vad vi vanliga gör, inte bara för vad de innebär utanför hur de låter. Likt pusselbitar fogar han samman orden, som om han kan se dem ta form framför sig och skapar konst med bara konsonanter och vokaler. Samtidigt behåller han ordens betydelse och då allt faller på plats uppstår magin. Man behöver inte ha hört låten för att höra den speciella klangen över ”from fixtures and forces and friends/you’re sorrow does stem”. Fyra stycken f på rad, några väsande s-ljud och så ett rim fast det egentligen inte rimmar. Och så sådana där rader som lämnar lyssnaren kippande efter andan utan att veta vad som hände; ”Your magnetic movements/still captures the minutes I’m in” och ”the flowers of the city/tough breathlike, get deathlike at times”.
To Ramona är en annorlunda kärleksballad där sångaren försöker övertala sin älskade att stanna hos honom istället för att flytta och följa sina övertygelser, religiösa eller vad de nu må vara. Det är en så udda situation att det är svårt att föreställa sig att den inte är mer eller mindre självupplevd. Vissa menar att den ä riktad till Joan Baez som fortsatte striden på folkmusiken och protestsångens slagfält medan Dylan lämnade den världen bakom sig. ”It grieves my heart love/to see you try to be a part of/a world that just don’t exist/it’s all just a scheme, babe/a vacuum a dream, babe/that sucks you in to feeling like this”.
Men låten är alldeles för fantastisk för att dras ner i några världsliga spekulationer om hur den uppstod. Nu finns den här hos oss och det ska vi alla vara så saligt tacksamma för och därefter lämna resten där hän.
Vemodet ligger tungt över hela skapelsen och bottnar i den sista versen där sångaren, trots sina försök, vet att det inte finns något han kan säga för att få henne att ändra sig.
"I'd forever talk to you
But soon my words
They would turn into a meaningless ring
For deep in my heart
I know there is no help I can bring
Everything passes
Everything changes
Just do what you think you should do
And someday, maybe
Who knows, baby
I'll come and be cryin' to you”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar